En liten uppföljare på inlägget om ansiktsblindhet.

När jag går på stan har jag mer än en gång mött "gamla" pendlare från tågtiden. Jag skrattar inombords, och tänker:
Hihi, nu kan de inte placera var de sett mig förrut!

Jag tror nämligen att alla är som jag. Ibland känner jag mig som E, som jobbar på en av fabrikerna hemma. Alla känner igen henne, men hon känner ingen. En gång stod hon och pratade med en karl i trappuppgången hem i en halvtimme, och hon vet fortfarande inte vem han är, men han hade stenkoll på henne...
Jag hejar allt vad jag kan på jobbet, för det kanske är någon jag borde känna igen. Jobbigt i början, men har liksom kommit in i det nu.
Hej, hej.

Det är värre när folk börjar fråga saker.

Hej! När skulle vi ta mötet? Millisekunden det tar att komma på vad för slags möte det är han frågar om känns som en evighet, men jag hoppas att jag räddade det bra...

Påväg hem från bussen idag mötte jag en grabb jag kände så väl igen. Han hejade inte, inte jag heller. Men jag var helt övertygad om att vi setts innan. Efter att ha funderat i tio minuter slänger jag iväg ett mess till en kompis och frågar henne om någon på weekendtrippen i fängelset för några år sedan (en annan historia) möjligtvis bor i den här staden? Bingo! Så var det, så nu slipper jag fundera mer på det.

Efter det åkte jag in till stan för nödvändighetshandling till lägenheten. En av de arbetande på affären utbrister när han ser mig, allt för hurtigt: Nej men Hej!
Hej, hej.... säger jag och går vidare. Jag tror verkligen inte att jag känner honom.

Eller?