Jag måste slå ett slag för programmet 2020 som visas i tvåan måndagar 19.30.
Inte bara för att jag var kär i programledarens lillebror när vi gick på dagis, utan för att det faktiskt är ett rätt bra program.
Idag pratade de om överkonsumtionen som finns idag.
Och när man tänker efter så köper vi så otroligt mycket - helt i onödan.
Man köper saker bara för att man ska ha. Och för att ha det senaste.

Jag har därför i kväll bestämt mig för att behålla min mobil tills den inte fungerar. Jag kan klara mig utan en bättre kamera i telefonen.
Tv:n. Jag klarar mig bra med den stora lådan, även om det hade varit läckert med en plattare variant. 
Men de fungerar ju, så varför inte behålla? 
Kläder har jag aldrig varit den som haft mest och dyrast utbud i garderoben.

Egentligen: Jag klarade mig med saker som fick plats i en ryggsäck ett bra tag, så egentligen skulle vi nog klara oss utan en hel del massa onödiga saker som finns hemma.
Jag tror att det är bra för oss alla, miljön och plånboken om vi börjar tänka på vad vi köper. Tänk en extra gång om det du köper verkligen är nödvändigt.

All you need is love

Allt skriva något sånt här en månad innan jul var kanske inte världens bästa drag från mig, men det bjuder jag på.
Min önskelista kommer senare

Jag fick en bild på mms igår, och gick resten av dagen omkring med ett stort leende på läpparna.


Varför? Ja, men säg det fina restaurangnamnet på riktigt dalmål!
Jag måste se Masjävlar någon dag.

Trevlig dag och helg allihopa!

Det är sant: jag har blivit med bil! En liten Ford. Very nice!

Jag tror jag ska ändra kategorinamnet från Mitt liv som skogsdåre till Mitt liv som elitmotionär.
Eller vad säger ni? Jag har ju faktisk tränat två dagar i rad nu. Förra veckan också. Jag menar: snart ringer ju landslaget och frågar när jag kan börja!

I kväll var det orientering som gällde. Nattorientering. Med en stor lampa på huvudet. Mitt i den mörka skogen. Faktiskt jävligt roligt, om jag får säga det själv.
Men jag trivs också i mörkret, vilket jag vet att alla inte alls gör. Men jag tycker faktiskt om det.

Utanför elljusspårens ljus är det bara den stora lampan i pannan (också kallad pannlampa) som leder vägen. Synfältet minskas väldigt, och det känns som man springer med en strut framför huvudet.
Detta leder till ett väldigt viftande med huvudet fram och tillbaka när man börjar närma sig kontrollen, och ska försöka få syn på reflexkontrollen.
En av kontrollerna hade jag väldigt problem med idag, och tittade hit och dit, men såg då ingen kontroll någonstans. Jag kände mig lite som en rumpnisse.

Vaff-vaff-vafför-vafför är det på detta viset? Ingen kontroll?

Men tillslut hittade jag den, och kunde springa vidare. Hem hittade jag också.
Så otroligt bra! Nu är det bara att vänta på ett samtal...

Jag såg ett anslag om ett företags julbord.
Det var en uppmaning på lappen:

Den som vill ha vegetariska grisfötter på julbordet, meddela detta snarast!

____________________________
Jag längtar till vårat julbod

Efter att ha varit sjuk i ganska precis 8 år är det konstigt att jag inte än lärt mig en sak:

Slarvar jag med medicinering blir jag sämre.

En rätt enkel sak, ungefär som:

Äter jag inte blir jag hungrig.

Men ändå händer det att jag hoppar över medicinen lite då och då. Ofta för att jag är lite lat och inte orkar fylla på dosetten. Eller så glömmer jag bara.
Nu har jag blivit lite sämre, men bara lite. Som tur är spenderade jag helgen i huvudstaden tillsammans med en massa andra sjuklingar.
En liten utbildning, på ett helt underbart hotell. Det fanns nallar överallt, underbar personal och världens bästa toaletter! Jättetrevliga!

Det sköna med helgen med andra sjuka är att det inte behövs en förklaring att jag måste på toaletten för tredje gången på en kvart, det är bara att gå. (Okey, kanske lite överdrivet, men ungefär så)

En mycket trevlig helg i Sthlm! Tack allihopa!

Igår och idag har de snackat mycket om magsäcksoperationer på nyheterna.
Igår var det bara om att antalet opererade ökar, och att sjukhusen inte klarar av att hålla vårdgarantin. En del vill också göra operationerna i tidigare, alltså innan 18 års ålder.
Jag blir mest förbannad när jag hör det, det känns som om de bara ger upp med att själva försöka gå ner i vikt, och tänker:
äähh, vi går en sån här operation så slipper vi fettberget
Det måste ju finnas fler förebyggande metoder mot fettma, så att man kan slippa operationer.

Idag lade de till i nyhetsrapporteringen att operation var den sista utvägen, och att patienten måste gå igenom en massa olika kostprogram mm för att själv försöka gå ner i vikt.

Men de kostprogrammen som föreslås till dessa patienter verkar ju inte direkt fungera, Så varför forskas det inte mer på andra kostprogram? Som kanske fungerar på riktigt?
Någonting måste ju vara fel när fler och fler blir överviktiga. Riktigt jävla fel.
I stället för att lösa det problemet så sätts det in en massa pengar på operationer. När det redan är försent.
Mer pengar behövs till insatser mot fettma innan operation är nödvändig.

Jag har hört att Göran Persson har börjat med en lågkolhydratkost.
Börjar han se ut som en vandrande pinne så vet vi att det fungerar!

Japp, det är sant. Tarzan stötte på mig i fredags.
I väntan på att Hello Saferide skulle börja spela på Storan i Götet satt jag och en kamrat och delade med oss av fina kamerabilder mellan våra telefoner. Via Blåtand.
Plötsligt dök det upp i min telefon en förfrågan om att ta emot en bild av "Tarzan". Jag skrattadee till, och accepterade.
Det här fick jag:


Diskret (otroligt diskret, jag har nog aldrig varit så diskret) kikade jag mig runt om och såg vem denne "Tarzan" förmodligen var. Jag och min kamrat skrattade, och pratade nog rätt högt om Blåtandsflört.
Efter ett tag plingade det till i telefonen igen, och samma bild kom...
Jag var nu ganska säker på vem det var som skickade. Han var inte så diskret kan jag säga. I ett mörkt rum lyser mobilen upp rätt bra. Så bra att jag kom fram till att jag inte ville skicka vidare namn, ålder osv till honom.
Jag skickade tillbaka:

För att undvika fler flörtförsök stängde jag av blåtanden snabbt
Sedan njöt vi av en härlig livekonsert med Hello Saferide.
Även fast vi inte riktigt hört alla låtar innan... Men gratis är gott!

Jag och syrran satt och funderade lite under middagen i fredagskväll på hur det var när vi var små. Hur vi sjöng med i alla engelska låtar som spelades på radion; utan att egentligen veta vad det betydde.
Om vi sjöng helt rätt ord vet jag inte, men vi trodde det i alla fall.

Några år senare började vi lära oss engelska, och började förstå vad det egentligen var vi hade sprungit runt och sjungit som små...

I vårat barndomshem spelades det en hel del svensk musik när vi var små. Som vi sjöng med i för full hals.
På fredags kväll på den trevliga bussresan hem började de spela en välkänd låt som jag inte hört på flera år.
 Ja, men den här kan ju jag sjunga med i, tänkte jag när jag började höra melodin på låten. Men när de började sjunga kom jag snabbt fram till att jag inte kom ihåg texten, och att jag absolut inte fattat vad de sjungit om när jag hörde den när jag var liten...

Så här kommer ett utdrag ur Botjitta, av Iggesundsgänget:

Å hon höll mig så kär å ja' höll ‘na så när
Men jag vet inte vilken du är.
"Kom igen lite senare på kvällen
Närsom bonnjäveln krypit under fällen
Så får du ta mig så myche' du vill,
Ja du får ta mig så myche' du vill."

Å dagen den gick å kvällen den kom
Och till Botjitta vände jag om
Å där låg hon å dravla' me' låra'
Å me' handa' ja' kavla' undan håra'
För se där skulle druligen in,
Ja se där skulle druligen in.

Så jag tog å satte på ‘na det var en enkel sak
Å herre gud va' det smakade bra
Hon börja' stöna å dra efter andan
Å så förde hon undan picken me' handa'
Å se bad hon mig vänta ett slag,
Ja se bad hon mig vänta ett slag.

Men se vänta de' kunde då rakt inte jag
När han stod i sin fulla parad
Så istället så stoppa' jag dit ‘an
Ett par tre tum upp i skitan
Å se då tuppa Botjitta av,
Ja se då tuppa Botjitta av.

Men jag tror jag lyckades växa upp utan allvarligare men.
Eller hur?

Alltså, jag tycker inte om att skriva detaljerat precis hur min dag varit, även om det ibland kommer lite sånt här också. Men nu bara måste jag dela med mig var jag gjorde i går. Det var ju så roligt! (Klicka på bilderna för att få dem stora)

När jag kom fram till Falun hjälpte jag syrran att stänga butiken
Resultat:


Sedan hem till henne, lagade massa god mat och fnissade. För att hinna med bussen 20.50 till Borlänge var vi tvugna att gå från lägenheten kl 20.30. Det hade Maria räknat ut. Helt själv.
Plötsligt blev det väldigt brottom för de två brudarna, och fnittret tystnade medan fundation, ögonskugga och hårprodukter flög runt, runt. Med några minuter kvar var det dags att sätta pricken över i:et: vår Halloweenutstyrsel. Med mycket kämpande fick vi till slut till det, och stack i från lägenheten 20.34.

Efter att ha gått några 100 meter kom syrsteryster på att vi nog hade lite brott till bussen, och vi fick springa Hela vägen in till busstationen.
Kl 20.49½ kliver vi på bussen med andan i halsen.
Jag försöker med mitt finaste leende att få åka på ungdomsbiljett

Det gick inte.

Fin utstyrsel va? värsta sortens Drakulatänder, som inte satt allt för bra. Men ett tag i alla fall, då vi fick många skratt från andra. Och en rekommendation från en vakt att skaffa tandställning.
En av killarna som jobbade på stället var klädd i en svartt kroppsstrumpa (typ) och svart rånarluva över skallen. Vi försökte prata med honom och fråga vad han föreställde, men han pratade inte svenska så bra, så det samtalet var inte så givande. Vi gissade på Ett svart hål eller en svart mumie. Han tittade konstigt på oss.
Senare på kvällen kom det fram på annat håll att han var en ninja. Vi kände oss lite dumma och blåsta.

Efter ett tag var Maria en entandad vampyr


Så efter ett tag rykte alla löständer och vi fick vi en massa kompisar som vi dansade med hela kvällen.
Tillslut började Markus Krunegård spela på stället där vi var.

Det bästa under hela konserten var när vi fick nästan alla att stå armkrog och gunga med i "Maria och jag". Vilken stämning det blev alltså!

Vi var tvugna att springa ut innan de spelat riktigt klart, eftersom sista bussen hem skulle gå.
På bussen hittade vi en kille som spelade dragspel och ett stort gäng som stampade takten och sjöng med.
 
Hur ofta skulle det kunna hända i en Sundsvallsbuss?
Vi hann med en hel hög med låtar. Allt från Djungelboken till Elvis. En och annan gånglåt också, vi är ju i Dalarna! Jag tror att hela bussen sjöng med i vissa låtar. Det var helt klart den roligaste bussresan jag någonsin gjort, och jag ville inte att den skulle ta slut.
Men tyvärr gjorde den det.
Vi traskade i lugn takt hemmåt, och trodde inte att det kunde bli så mycket bättre nu.
Då gick Spindelmannen förbi.

Just nu är Dalarna bland de bästa ställena på jorden, och jag skulle lätt kunna flytta hit.
I kväll vet vi inte om vi vågar gå ut, för då kanske vi förstör minnet av den här bra kvällen.
Men bio blir det först i alla fall.

20.15 måste vi gå härrifrån för att hinna med. Det har Maria räknat ut. Helt själv...

Trevlig Helg allihopa!