Aj lajk
De hära:
Vill du bli inbrottstjuv?
Här kommer ett jäkla smart sätt att göra inbrott hos folk.
Låtsas att du jobbar på en blomsteraffär. Sedan ringer du hem till folk och säger att du har en blomsterbukett att leverera.
"Till mig?" säger offret förvånat. "Vem är det från då?"
"Jao, det finn en lapp på buketten" kan du säga och verka lite mystisk, för det är ju ingen överraskning med blommorna annars. "Är du hemma nu?"
"Nej, jag slutar jobba vid 17, så kommer hem efter det"
"Okey, då levererar vi efter kl 17. Vad är det för portkod ifall du inte kommit hem" Kan du oskyldigt fråga.
"Koden är XXXX" säger offret som febrilt funderar på vem i all sin dar som har skickat blommor.
Sedan är det bara att skynda dig hem till offret. Slå in portkoden och hoppas att det inte är allt för svårt att bryta upp dörren (det har jag tyvärr inget bra tips till) och se till att vara ute innan kl 17. Är du en snäll tjuv kan du hänga en blombukett på handtaget så att offret inte blir misstänksam. På lappen kan du skriva att det är från någon bankman eller nått...
(Men Tack)
(Men Tack)
Ett år..
Det har precis gått över ett år sedan dessa personer försvann från oss.
Jag saknar er, farfar och Per. Ni finns alltid hos mig.
Vi som är kvar måste ta hand om varandra.
Jag saknar er, farfar och Per. Ni finns alltid hos mig.
Vi som är kvar måste ta hand om varandra.
Bodybuilder
Jag är inte negativ jämnt. Därför ska jag skriva om förra årets sista komplimang som jag fick.
Träffade ett gäng vänner innan fredagens dans. Jag kom dit sist, och hade inte träffat några av de som var där. Efter ett tag kommer en av killarna som jag inte träffat förrut (men som jag absolut förstår har druckit en hel del) fram till mig och undrar:
Han: Är du också en sådan där bodybuilder?
Jag: Haha, va?
H: Ja, men som han, säger han och pekar på en vältränad kille som sitter bredvid.
J: Tycker du det ser ut som det eller?
H: Ja, men är du en sådan där bodybuilder?
Han fortsätter och pladdra på. Men efter senaste oträningsveckorna tar jag det absolut som en komplimang.
=)
Sedan dagens gåta: Hur kan ett par gardiner som anpassats efter två lägenheter med högt i tak plötsligt bli 2 dm för korta när de flyttar in i en lägenhet med normal takhöjd?
Träffade ett gäng vänner innan fredagens dans. Jag kom dit sist, och hade inte träffat några av de som var där. Efter ett tag kommer en av killarna som jag inte träffat förrut (men som jag absolut förstår har druckit en hel del) fram till mig och undrar:
Han: Är du också en sådan där bodybuilder?
Jag: Haha, va?
H: Ja, men som han, säger han och pekar på en vältränad kille som sitter bredvid.
J: Tycker du det ser ut som det eller?
H: Ja, men är du en sådan där bodybuilder?
Han fortsätter och pladdra på. Men efter senaste oträningsveckorna tar jag det absolut som en komplimang.
=)
Sedan dagens gåta: Hur kan ett par gardiner som anpassats efter två lägenheter med högt i tak plötsligt bli 2 dm för korta när de flyttar in i en lägenhet med normal takhöjd?
2011
Ett nytt år, nya möjligheter?
Hade en plan på att jag under årsutvärderingen skulle beskriva det gångna året som "Tre bröllop och en begravning - fast tvärtom".
Jag är fortfarande ledsen över det som hände under året, och kommer förmodligen alltid vara det. Jag vet inte hur mycket andra vet, för jag har jättesvårt att prata om det. Speciellt för nyfunna vänner och kollegor.
Även att få ut orden rätt här i text.
Sorg
Vet inte hur det ska hanteras. Vi lär oss inte det innan det inträffar. Om man nu lär sig det efteråt? Jag hade ingen aning hur jag skulle uppträda mot vänner som förlorade en förälder, en vän eller ett barn.
Nu möter jag precis samma oförståelse från mina vänner, de som vet.
Jag vet inte hur jag vill att de ska reagera heller. Kanske bara vara där?
Att göra saker och ha roligt hjälper för stunden, men det hjälper inte till i sorgearbetet.
Melissa Williams träffade mig som med en kniv i hjärtat under senaste danskvällen, när hon i förpratet innan sista dansen före paus berättade (med sin amerikanska accent) om hur hennes första kärlek dött när hon var 16, och sedan bad alla att hålla extra hårt i sin danspartner denna dans. För man visste aldrig vad hon eller han lämnat bakom sig för att få ha roligt under några timmar.
Så skönt osvenskt att stå och prata om sorg öppet inför alla människor som var där. Kanonkväll dessutom.
Nu tog orden slut. Godnatt
Hade en plan på att jag under årsutvärderingen skulle beskriva det gångna året som "Tre bröllop och en begravning - fast tvärtom".
Jag är fortfarande ledsen över det som hände under året, och kommer förmodligen alltid vara det. Jag vet inte hur mycket andra vet, för jag har jättesvårt att prata om det. Speciellt för nyfunna vänner och kollegor.
Även att få ut orden rätt här i text.
Sorg
Vet inte hur det ska hanteras. Vi lär oss inte det innan det inträffar. Om man nu lär sig det efteråt? Jag hade ingen aning hur jag skulle uppträda mot vänner som förlorade en förälder, en vän eller ett barn.
Nu möter jag precis samma oförståelse från mina vänner, de som vet.
Jag vet inte hur jag vill att de ska reagera heller. Kanske bara vara där?
Att göra saker och ha roligt hjälper för stunden, men det hjälper inte till i sorgearbetet.
Melissa Williams träffade mig som med en kniv i hjärtat under senaste danskvällen, när hon i förpratet innan sista dansen före paus berättade (med sin amerikanska accent) om hur hennes första kärlek dött när hon var 16, och sedan bad alla att hålla extra hårt i sin danspartner denna dans. För man visste aldrig vad hon eller han lämnat bakom sig för att få ha roligt under några timmar.
Så skönt osvenskt att stå och prata om sorg öppet inför alla människor som var där. Kanonkväll dessutom.
Nu tog orden slut. Godnatt
