Det finns hopp! Även för Crohnsjuka!
Jag fick nyss höra om ett rykte som går... Jag hoppar och studsar av glädje, hoppas att det är sant!
Tell you more when I know more about it ;P

Det är hemskt att vara mage. Man får stå ut med så många konstiga saker, och har liksom ingenting att säga till om. Så det är bara att gilla läget. Men jag kan ge igen, jag återkommer till det.

I fredags damp det ner en hel hög med plockgodis ner i säcken. Jag menar: sockerchock! Det var länge sedan jag fick äran att ta hand om så mycket socken på en och samma gång. Men jag gjorde så gott jag kunde, och tillslut hade jag fått bort det mesta, och kunde börja jobba som vanligt. Men jag lovar, jag var helt utmattad! Utkörd och nära att gå in i väggen. Men som sagt, det gick bra.

Dagen efter kom det ner någonting som såg ut som... jo, usch! Jag har hört tankarna som mullrar då och då i denna kropp, och detta skulle sluta upp att existera i systemet. Vilket jag tycker är bra, för det är så jäkla jobbigt att ta hand om, nästan som godiset. Mjukbröd. Jag får bara rysningar när jag tänker på det. Men jag satte igång med att ta reda på det, jag har ju en uppgift och då måste jag ju sköta den. Men jag kände att väggen var nära nu...

Ett par timmar senare kom en liten hög potatis ner i säcken. Plus några små godisbitar till. Jag kämpade, kämpade och kämpade, men tillslut träffade jag på den där berömda väggen. Då fick jag nog, och började slå och sparka. Ja, det är ju ett av de sätten jag kan ge igen på, men effektivt är det, haha! Jag tror det hade hunnit blivit mitt i natten också, så jag hindrade nog sömnen ett tag. Hehehe.

Några timmar senare fick även mina granne - Tarmen - också ett litet spel. Inte så väldigt farligt, han brukar kunna vara värre men den här gången var det lindrigt. Jag fick höra att kroppen befann sig på ett Årsmöte för mag och tarmsjuka. I fastigheten hade vattnet (förmodligen) frysit och toaletterna fungerade inte. Eller jo, en spolning fanns ju i vardera toalett. Men som tur är kom det knappt några på mötet. Tur i oturen kan man säga.

Men livet som mage har gått tillbaka till det normala igen. Förutom att jag fortfarande är lite morgontrött. Jag blev det av de där konstiga medicinerna som kommer hit då och då. Efter förra "överdosen" har jag blivit så otroligt morgontrött, så då sätter jag stopp efter att några ägg kommit ner i säcken. Någon måtta får det vara!

Over and out!

I natt smäller det - OS invigning. Sverige väntar med spänning, bubblar. (Nästan) Alla börjar ladda upp sitt idrottsintresse för att klara av dessa veckor med konstant idrottande.
Hur ska de klara av att idrotta i två veckor?? Jo, en riktig ordentlig kolhydratuppladdning.

Chips/dricka/öl konsumtionen slår i höjden. Heja hälsosamma Sverige...

Here it goes again, samma gamla historia upprepar sig. För det är väl ett välkänt faktum att tjejer verkar tycka om att falla för de som är... riktiga "bad ass"...

Så jag erkänner: jag föll! har fallit. faller! Även fast att jag vet att, som Iggesundsgänget sjunger: Det går åt helvete i alla fall.

Okey, låt mig ta det från början. Första gången vi träffades var... någon gång under min tripp Down under. En kompis presenterade oss för varandra. Vi träffades bara hastigt, sa Hej, sedan var det inget mer med det. Ungefär ett halvår efter att jag kommit hem tog vi upp kontakten igen. Från början träffades vi lite då och då, konversationer mellan mingel bland vänner.
Med åren har dessa oskylldiga träffar eskalerat, blivit allt mer frekventa, och jag har nu erkännt för mig själv att jag är beroende. Jag kan inte klara mig utan! Kan man säga att det är en förälskelse?

Jag försöker därför se positivt på min förälskelse. Vi har tillsammans haft otroligt roligt när vi tittat på kort och tänkt tillbaka på gamla minnen. Under våra mingel bland vänner har jag funnit nya vänner. Jag kan ibland känna att jag fått ett rikare liv.

Men som jag inledde med... Bad ass... Jag försöker hålla fast vid den glamorösa bilden jag har av oss tillsammans, men alla omständigheter runt om gör det svårt. Eftersom min förälskelse aldrig sagt detta till mig rakt ut, utan att jag får veta via andra medmänniskor gör det ännu svårare. Jag tycker att ärlighet är viktigt. Så jag är ärlig mot er som läser detta. Detta har min förälskelse gjort mot andra (mina vänner, ovänner och sådana jag inte känner)
-Skämt ut dem
-Skvallrat
-Avslöjat hemligheter
-Ställt till trubbel innan anställning på ett nytt jobb.
-Ställt till trubbel på nuvarande jobb
-Sett till att personen i fråga har blivit av med jobbet.
-Myglat med pengar...

-Dessutom träffar tydligen min föräskelse andra, bakom min rygg...

Jag menar: Hallå!
Såhär får det ju inte gå till! Jag vet att jag på något sätt måste bli av med mitt beroende, annars kommer det att sluta väldigt illa. Jag är värd så mycket mer än så!

Så nu ber jag om hjälp. Hur ska jag ta mig ut ur Facebookträsket???

För tre veckor sedan var jag hos doktorn och började med en ny taktik för att försöka må bättre i magen, vilket resulterade i en ny medicin.
Jag har under snart två veckor gått runt och mått illa och inte alls haft någon matlust. Det tar stopp, jag får bara i mig några tuggor. I övrigt mår jag bra, men bara lite tröttare och hängig eftersom jag inte kan äta riktigt. Efter ett nytt samtal med doktorn förra måndagen fick jag sluta med den nya medicinen och ta tillbaka min "gamla" trotjänare.
Men när illamåendet höll i sig ytterligare en vecka fick jag prata med honom igen idag. Den nya teorin till mitt tillstånd är att jag inte tålde höjningen av dosen av en av de andra medicinerna. Så nu ska den sänkas tillbaka till hur det var innan. Hoppas, hoppas att illamåendet försvinner och jag kan äta igen!
Jag förstår inte varför de ska ändra på så många mediciner på samma gång? Hur lätt är det att veta vad man blir bra/dålig av om man ändrar dos på tre olika mediciner samtidigt?
Det positiva är i alla fall att jag är närmare att bli kortisonfri än vad jag varit på säkert 5-6 år! Fantastiskt!
Wohoo! :D

Om man äter för mycket kortison för länge är risken väldigt stor att få benskörhet. Jag antar att mina ömmande höfter beror på det. Det ska förmodligen bli värre med åren, och kan sluta i kutrygg. Inget jag strävar efter precis... Jag tror faktiskt att jag föredrar att springa på dass var 10e minut.
Frågan är ju också om mina njurar kan börja producera eget kortison när jag slutar att äta det i tablettform. De har som sagt "varit på semester" i princip 8 år (kanske längre, jag kommer inte ihåg)

En av biverkningarna till kortisonet, förutom de bulliga kinderna, är trötthet. Jag har även hört många som säger att de blivit personlighetsförändrade efter att ha börjat äta dessa tabletter. Jag började äta dem mitt i tonåren, då så många förändringar i kroppen skedde på samma gång. Så jag vet inte riktigt om jag förändrats eller inte. Hur känner jag mig då när jag slutar? Kommer jag bli en helt annan människa? Kan jag säga att jag blir "mig själv", fast att jag aldrig varit "mig själv" förut?

Jaa, många frågor som kanske får svar inom en snar framtid.
Godnatt Sverige, var du än är

Nästa helg ska Thåström spela i stan, och ett par vänner ska självklart dit.
Själv skulle jag vilja gå och titta på förbandet:


Det är ju självklart deras bästa låt! Jag vill bara hoppa runt!

Senaste låten blir bara bättre och bättre ju mer jag lyssnar på den: