Nej!
Så länge man själv och ens älskade vänner och familj lever så ska man inte klaga.

RIP Leah.
Det var allt för tidigt, allt för onödigt.
En stor kram till din familj <3

Liseberg gick bra, och vad roligt vi hade! Synd att det var så mycket folk bara...

Jag blir förundrad att jag aldrig blir nöjd. Nu när det gäller utseendet. Allt kortisonkäkande har gjort att jag "svällt upp" i ansiktet, magen och lite överallt i perioder. Vikten har åkt upp och ner som en jojo. Att ibland se mig själv på bild med ett ansikte som en boll och ett antal löshakor har inte varit någon hitt, och bidraget till ångest i flera år...

Nu har jag i princip slutat knaprandet. I vintras tyckte jag att jag gått ner en del sedan året innan, och kände att det var väldigt skönt. Sedan dess har jag tappat 5 kg, om inte mer (jag har ingen våg här) Under våren har jag varit fascinerad över ansiktsdrag jag inte visste att jag hade. Men nu känner jag knappt igen mig när jag ser mig  i spegeln. Ibland tycker jag att jag ser läskig ut på kort. Ser ut som ett magert spöke.

Jag är rädd att jag kommer gå ner mer, eftersom det helt klart inte mås så bra i tarmen.
Så praktiskt är det ju heller inte. Jag måste köpa nya kläder, eftersom i princip alla sommarkläder är några storlekar för stora. Bra timing, eftersom denna månads lön kommer nästa månad, och det ska semestras innan dess.. aja, det löser sig nog, det finns ju värre katastrofer.

Så jag har alltså gått från studsboll till otränat benrangel... Jag får börja träna lite mer tror jag. Eftersom jag inte känner mig manad att sticka ut och springa så kanske lite "Master of disaster" här hemma? Eller simma? Vi får se. Just nu ligger jag i alla fall på vardagsrumsgolvet och solar. Ett minus för denna lägenhet: ingen ballkong. Plus: Ett stort fönster som går att öppna och få in eftermiddagssolen.

Hoppas midsommarn varit bra för alla!
kläm

Jag är förbannad och ledsen.
Som tur är läste jag nyss ett fantastiskt mail från älskade syster yster, som handlar om våra väntade resplaner. Så jag lugnar ner mig lite, men bara lite.

Innan det läste jag en artikel i Kanalen om en stackars tjej på 16 år som lidit av IBS (Irritable bowel syndrome) i fyra år, tills hon äntligen fick diagnos. Hon hade åkt fram och tillbaka till sjukhuset under dessa år med magsmärtor/diarré/förstoppning, mm. MEn eftersom proverna såg bra ut blev hon hemskickad med lite smärtstillande. Tillslut efter mycket tjat blev det remiss till barnmottagningen och hon fick en IBS diagnos.
Fick höra idag att en väns mamma sedan två år tillbaka haft smärta i vänster sida av magen, diarréer som ibland är blodiga, mm. In och ut från sjukhuset, men det ser bra ut på proverna, så det är nog inget. Mitt råd var att tjata på fler undersökningar, och föreslå att de skulle undersöka mer noga ifall det kunde vara Ulcerös colit.

HALLÅ!!!

Ska man behöva tjata sig till allt? Ska det inte vara fri sjukvård i det här landet? Kan alla lata läkare börja tänka utanför boxen och hjälpa de som är sjuka? Sluta kolla endast på proverna och kanske klämma på magen också? Eller kanske göra någon av de "jättebra" undersökningar som tydligen har kommit med åren? Är det för mycket begärt?
Men nej, det är nog för dyrt, vi väntar med det...

Ibland tror jag mer på privat sjukvård. En jag pratade med i våras fick mig att börja tro på det. Då måste läkarna börja ta hand om sina kunder bättre, annars går de till någon annan.
En läkare jag pratade med för ett tag sedan (inte min läkare) hade Alltid sin telefon med, ifall någon av hans patienter behövde akut rådgivning. Han var inte svensk. Svenska läkare slutar vara läkare efter att passet är slut.
Jag har aldrig fått ett direktnummer till någon av de doktorer jag har haft. Sist jag behövde hjälp mailade jag min sköterska som meddelade att doktorn var hemma med sjukt barn, men förhoppningsvis skulle komma in dagen efter och skulle höra av sig då.
Tack vare att det bara finns han på Sundsvallsjvla sjukhus så var det bara att köpa en bunt toapapper och vänta.

Tack vara vårdvalet i Västernorrland så börjar det dyka upp privata vårdcentraler nu, vi får se om det blir lite bättre på den fronten. För de måste ju vara rädd om sina patienter.

Man blir bortskämd av att må bra. Jag har mått prima i ungefär ett år. Det har varit underbart. Men man glömmer bort hur det är att inte kunna sova en hel natt utan att behöva springa upp på toaletten 10 ggr.
I natt vara jag bara upp 5 ggr, och känner mig nästan utsövd. Hela veckan har jag i stället för att cyklat till jobbet tagit bilen, så jag hinner hem på lunchen för att äta och vila i 20 min. Då har jag känt mig så pass pigg att jag kan göra ett ordentligt jobb.

Jag vet att mina föräldrar är oroliga att jag mår dåligt för allt flängande hit och dit. Självklart är det inte bra att inte kunna vila ut och ta det lugnt någon gång, men den här gången beror det otroligt mycket på medicinerna, tror jag. Kortison verkar vara den enda skitmedicin som biter på mig, och nu är jag nästan helt utan. Efter 10 år undrar nog kroppen vad som hände...
MEn jag försöker kompromissa med kroppen. Förra fredagen åkte jag hem tidigare på dagen så jag skulle slippa sitta på tåget långt in på kvällen.
Helgens karusellplaner med sötaste guddottern och co. förkortas till endast en natt borta och ett extra par byxor i väskan. Jag borde nog även plugga in var toaletterna finns i nöjesparken.

Och så var det en veckas tågluff om två veckor. I'm gonna make it! Det får väl ta tid, och ständigt span efter toaletter. Men jag är envis, det ska gå!

Nu känner jag mig lugnare.
Gonatt

Igår var jag så dålig att jag inte vågade gå på jobbet. Kul att inte våga gå utanför lägenheten.. men men. Lyckades ändå ta mig 2,5 mil in till stan och tillbaka, eftersom byhålan jag bor i inte hade den medicinen jag absolut skulle ha.

Idag gick det bättre i alla fall. Ska försöka vara lite positiv, det sägs att man mår bra av det. Så idag gläds jag för:

- Jag har inte bajsat ner mig, trots att jag lämnat lägenheten och jobbat hela dagen.
- Jag fick mens, men ingen mensvärk. Najs!
- Jag har köpt en jätterolig present, som jag säkert kommer får ångra om några år framöver, mohaha

Jag skulle koppla bort en vattenslang, som förmodligen hade högt tryck och mycket vatten i sig.
Jag frågade min handledare J:
Jag: Har du stängt den där ventilen?
J: Ja
Jag började skruva, och vattnet började spruta. Vilket jag hade räknat med. Ett tag. Men vattnet fortsatte spruta ut. Väldigt mycket på mig. J börjar skratta och säger:
Vänta, vi kanske ska stänga den här ventilen först.
Jag: Men jag frågade ju om du gjort det!!!
J: Gjorde du?
Jag: JA!!
J: Jag måste ha trott du frågade om något annat...

Ventilen stängdes och vattnet slutade spruta. Det verkar finnas en viss miss i kommunikationen.

Men skyll inte på praktikanten!

=)