Frihet

Att kunna gå ut. Att kunna gå ut hur som helst. När som helst. Hur långt som helst. Var som helst. 
Var som helst, utan att behöva förbereda eventuell toalettsorti i förväg. Utan att behöva ha skramlande femkronor och en toalettrulle i bakfickan. Utan att behöva släpa med en tung väska med mer toalettpapper, fler våtservetter än en småbarnsmamma samt ombyte till ett helt kompani. 

Frihet är att bara ta på sig ett par skor. Ta på sig en jacka, om det nu behövs. Och bara gå. 
Utan mål.
Utan tidsuppfattning. 
Med solen, vinden och fågelkvittret som enda sällskap.

Idag gjorde jag det. Var ute och gick i 25 minuter. Skönt och härligt. Tidigare, något längre promenader har slutat med att jag fått småspringa sista biten, och ändå gjort i byxorna innan jag kommit innanför dörren. 
Men idag gick det bra. Idag klarade jag det.
Kanske för att jag tog en kortare sväng, kanske för att det idag är en bra mag-dag. Jag vet inte. 
Tio minuter efter hemkomst satt jag i alla fall på dass igen. 
Kroppen kommer ju liksom igång av att röra på sig. Alla funktioner... Så det får bli kortare rundor hädanefter. Möjligtvis fler, men de ska absolut vara kortare. 

Som sagt. Vi lever och vi lär...  

Jvla skit

Hej!
Varning. Detta inlägg kan vara äckligt för en del. Men ni som läser här gör ett aktivt val när ni klickar er hit, så ni får skylla er själva. Ni har blivit varnade. 
 
Senaste veckan har jag mått riktigt dåligt i magen. Jag hade i höstas ett ordlenligt skov, men har under vintern blivit bättre och bättre. På grund av en del hudutslag på ungefär hela benen och på magen började vi mixtra med de två medicinerna jag tar, och helt plötsligt mådde jag riktigt dåligt igen. 
Det lustiga är, för er som är friska och inte har en stökig tarm, att man inte känner så stor skillnad på "lite dålig" tarm och "totalkass tarm" på en gång. I alla fall inte jag. Det tar ungefär en vecka innan man fattar att fy faan, så här ska det ju inte vara!
Eftersom jag mer eller mindre hela vintern haft trosskydd eller bindor i trosan så fort jag ska utanför lägenheten, för att vara på säkra sidan, så har jag varit beredd de gånger senaste veckan då toaletten inte varit en meter därifrån och en olycka skett. Och eftersom våtservetter, nya trosor (när det ny behövdes) och bindor också varit med så har detta varit lätt åtgärdat. 
I början trodde jag att jag ätit något olämpligt, men eftersom det aldrig blev bättre avtog den tanken. 
En kväll var jag så less att jag tog kontakt med en kinesiolog. Fick en tid för behandling. En månad bort i tiden. (Nära egentligen eftersom jag fick en återbudstid, men ändå. Lång tid för min mage.)
Kvällen efter kände jag att jag inte kunde vänta så länge, behövde hjälp nu! Skrev till sjukhuset, fick sedan svar att en läkare (som jag inte träffat förrut) skulle ringa mig fredag morgon. Jag antar att min läkare är ledig på fredagar. 
Torsdagen fick jag en tid på vårdcentralen för att få "hjälpmedel". Hjälpmedel i mitt fall är blöjor. Snälla sköterskan hade en stor pärm med olika slags vuxenblöjor i olika former... Läskigt och hemskt osexigt ord: vuxenblöja.... Jag valde i alla fall de minsta varianterna. De ser ut som bindor, men är lite tjockare och längre. Utan vingar. Och är egentligen till för urinläckage. Fick med mig hem en kasse med några olika modeller som jag får prova mig fram med... Kände att jag samlade ihop en hel hög med pensionärspoäng. 
 
När läkaren väl ringde på fredagen fick jag dra hela senaste halvårets sjukhistoria (förmodligen för att han skulle förstå kråkorna i journalen bättre) sedan förklarade jag att medicin nr 1 kan jag inte höja mycket mer eftersom jag mår illa och inte kan äta då, och av medicin nr 2 får jag (förmodligen) fullt med utslag på kroppen av. Enligt min "vanliga" läkare så är det medicin 1 & 2 som gäller för min del. Denna läkare frågade hur det var med avföringen, var det som vatten?
Nej, svarade jag snabbt först. Tänkte lite och kom på att det senaste veckan faktiskt inte har låtit någon skillnad mellan kiss o bajs i min toalett. 
Nye doktorn kom då snabbt fram till att stryka både medicin 1&2 från min medicinlista, testa medicin 3 i stället. Eftersom 3:an är trögstartad så slängde han även in en gigantisk 2-månaders kortisonkur på köpet. 
Tack, hej.
 
Väl på apoteket efter jobbet fanns bara kortisonet att hämta ut. Tankspridda doktorer....
 
Efter lunch hade jag ett viktigt telefonmöte där det inte riktigt passade att springa iväg på toaletten mitt i. Eftersom det var jag som skulle prata. Så jag rotade fram en ask med Immodium. Fiin medicin som lugnar ner magen. Mötet gick bra, och magen höll sig i skinnet. 
Efter jobbet skulle jag upp till farmor. Tog en tablett till för att klara av bilresan. 
Underbilresan pratade jag med en kamrat. Hon undrade hur det var. 
Jodå, svarade jag. Trött och hängig nu på grund av magen, men i morgon ska jag starta en dunderkortisonkur. Så nästa vecka kommer jag va asrolig!
Ajdå, svarar hon. Ja du blir ju väldigt rolig av det, men när man vet varför är det inget roligt längre...
Kloka ord, det ligger mycket i det. Jag blir ibland rädd för mig själv när jag går på kortison, blev det i vintras i alla fall... 
 
Som sagt, det är en hemskt bra medicin den där Immodium... Det blev helstopp i magen och det släppte inte för ens mitt i natten. Satt säkert en halvtimme på dass då. Är lite osäker, somnade nog några gånger när jag satt där. 
 
Lördagmorgon var det då dags för kortisonpremiär... Jag får ångest bara av att titta på tabletterna...
 
Iväg för att träffa mormor och kusiner. Roligt o trevligt, men gårdagens förstoppning var som bortblåst och det blev många rundor till dass.. Lördagen som så trevligt skulle avslutas med dans blev att jag i stället satte på mig blöja och åkte raka vägen hem i stället. Sov gott och länge i min säng. Riktigt skönt. Tror faktiskt att jag sov ostört hela natten. Det har jag inte gjort på kanske två veckor, minst. Kortisonet som börjat verka? 
 
Idag har det varit lugnare i magtrakten. Humöret har ännu inte vänt från less till hyper, men är lite bättre till mods nu än vad jag var igår i bilen hem. Om det beror på medicinen, den roliga kamraten jag sprang på på affärn idag eller det trevliga Skypesamtalet jag hade med semestrande systern vet jag inte. Men det spelar ingen roll... 
 
Nu ska jag bli bättre!

Föreläsning på g!



Kvällsbestyr

Jag har med det nya året fått en ny kvällssyssla. Hudvård. Inte så ovanligt kan tyckas, men jag känner mig inte så normal som ni kanske tror. 
Det är ingen nattkräm jag stryker på ansiktet för att bli vacker, precis...
Sedan lite mer än en vecka tillbaka började jag upptäcka små röda utslag på benen. De spred sig och blev större snabbt. Armar, ben, rygg, mage... 
Jag misstänker att medicinhöjningen innan jul är boven i dramat. Det blir till att jaga doktorn i veckan. Lämpligt nog har jag en tid hos hudmottagningen också i veckan, pga de gamla utslagen som inte försvunnit efter några år... Ingen läkare har trott på mig när jag föreslagit att de berott på medicineringen. Men efter det nya utbrottet av röda fläckar och efter att ha pratat med mina "magvänner" på diverse facebooksidor känner jag att jag har större belägg för detta.
Åter till mina kvällsbestyr. Har en tub kortisonsalva som jag försöker smörja in dessa fläckar med, får se om det hjälper. Det tar sitt lilla tag att dutta kräm på varje prick! När jag är klar med det tar jag nästa flaska med kortisonlösning och smetar ut i den kliande hårbottnen. (Kortisonberoende? Jag? Neeee....) 

Sammanfattningsvis kan jag säga att... Den som vill va fin får lida pin... 

Jag har i alla fall inga rynkor ;)

Godnatt!

Väckarklocka

Ibland behöver man en väckarklocka. På många olika områden i livet. 
Skrev i höstas att jag i alla fall aldrig behövt sjukskriva mig på grund av sjukdomen. Några veckor senare låg jag hemma helt orkeslös. Det jag orkade var de nödvändiga löprundorna in på toaletten. Efter ett tag fick jag återse mina käraste ovänner - kortisontabletterna. Efter en vecka var jag uppe och sprang som en duracellkanin. Överlycklig att jag var tillbaka som "vanligt" igen. Har varit konstant lycklig sedan jag började äta dessa piller. Om det beror på pillren eller att jag bara är glad över livet vet jag inte. Kanske både och.
Ska sluta med dessa underbara helvetespiller om en vecka. Vad som händer efter det får vi se. Kanske hamnar jag i den berömda kortisonväggen med mungiporna nere i knäveckan. Lagom till jul, väldigt passande. Men nära och kära - jag ska försöka att hålla humöret uppe så gott jag kan! Lovar!
 
Har jobbat väldigt mycket med Mag och tarmföreningen, speciellt Västernorrlands länsförening, sedan 2007. Jag har lärt känna väldigt många som är i liknande situationer som jag själv är i.Varit på ett antal föreläsningar om allt möjligt som gäller mage och tarm. Det har varit väldigt utvecklande för mig och jag hade absolut inte velat vara uten det. 
Men efter ett tag tar energin och engagemanget slut. Kommer att lämna över ordförandeskapet i länsföreningen efter nästa årsmöte. Känns konstigt, men med samarbete ska det gå bra. Föreningen håller på att komma igång på riktigt nu, det ska bli spännande att se hur det kommer att gå framöver. 
Jag var häromdagen på en filminspelning för en ny "IBD-till låns" film från förbundet. Det var för unga personer, jag var bland de äldsta - vad hände?
Det jag reagerade på var på vägen hem efter den trevliga dagen med bra människor. En av tjejerna hade skrivit på sin blogg: 
Det var så himla kul, mysigt och härligt att kunna snacka om sina sjukdomar
utan att behöva vara rädd att någon ska tycka man är äcklig haha.
Alla var så sjukt trevliga och vill gärna träffa dom igen! 
Det var verkligen en av dom bästa dagarna i mitt liv!
 
Jag blev ställd och kom på mig själv att jag glömt bort hur viktigt det är att träffa andra och dela erfarenheter. Det har för mig blivit vardag att kunna beklaga mig för andra mag-tarmsjuka i stället för tex min familj när jag mår skit. För de vet bättre hur det är och det är lättare att berätta för dem.
Jag hoppas att fler kommer att känna denna känsla - att de slipper skämmas över sin sjukdom. Det är därför jag vill fortsätta att jobba med detta. Jag kommer inte vara ordförande längre, men kommer att finnas och jobba vidare med de olika länsföreningarna jag är engagerad i.
 
Det är viktigt!

Idag!

Idag är det nationella Mag och Tarmdagen! 
Visste ni det? 


Jo, pengar styr...

Jag fick häromdagen en tillsägelse att "Sådär kan man ju inte tänka".
Jag hade uttryckt mig i stilen med att allt som görs i samhället görs för att tjäna pengar, inte med tanken på vad som är bra för oss människor.
Det var tydligen fel att tänka så och fick en alldeles för negativ bild av samhället. Visst, det finns bra människor som gör saker för att andra och en själv ska må bra. Men sedan då?
Företag flyttas för att läggas i länder med lägre lön så det ska bli mer lönsamt. Mat produceras med diverse tillsatser för att få lägre hållbarhet och lägre tillverkningskostnader.
Människor blir utan jobb och många får i sig billig skitmat som garanterat inte är bra för kroppen.

Men visst. Jag kan ändra min uppfattning i denna fråga.

Den dag det läggs mer pengar på att ta fram ett botemedel mot min sjukdom än vad det gör att ta fram mediciner som bara "lindrar" skulle jag kunna tänka mig att tänka om....

Ut på äventyr

Idag är första dagen uppe på benen igen efter en veckas sjukskrivning. 
Sjukskriven för vad? För magen? Kanske ni som inte känner mig undrar. Nejdå, det var en hederlig förkylning som slog ut mig. Inte ska en kronisk sjukdom tvinga mig va hemma så länge inte! Peppar, peppar så har det faktiskt aldrig hänt. Möjligtvis någon dag någon gång, men inte mycket värre. Jag är lyckligt lottad! 
Under denna sjukskrivning har jag ändå kännt att magen blivit sämre. Mina rusningar till toaletten har varit som värsta intervallpasset... 
Så jag var orolig idag när jag skulle bege mig ut i "verkligheten" igen. Förberedde allt jag kunde för diverse nödsituationer... 
Under min vecka i soffan har jag scannat blocket efter ny bil, hittade en i Hudik. Bestämde att jag skulle åka med tåget upp på morgonen, för att sedan jobba på eftermiddagen. Lagom mjukstart. 
Åkte upp, provkörde bil, bestämde att jag inte ville ha den, åkte hem, jobbade. Funka fint! Men jag hade också tur med att toaletterna fanns just då jag behövde dem:
-Tåg norrut. Hur har de tänkt med handikapp toaletten egentligen på dessa nya tåg? Värsta glipan i dörren ju. Står det någon utanför kan hen se när man sitter och pressar....
-Tågstationen i Hudik i väntan på att bli hämtad. Gå inte dit om du inte absolut behöver... Den pisslukten kommer jag drömma mardrömmar om i natt. Men måste man så måste man! 
-Tåg söderut. En av de "vanliga" toaletterna, mycket bättre. 
-Tillbaka på jobbet. Hann fram i sista sekunden. 
För att ni med friska magar ska få lite perspektiv på denna toalettfrekvens, så kan jag meddela att fyra gånger på fem timmar är rätt sällan om man jämför med hur senaste veckan sett ut. 
Jag är glad det går mot det bättre! Någon orienteringsspringning i helgen vet jag däremot om jag klarar av. Både med tanke på mage och hosta... 

Okey! Avslutar dagens skitrapport med en trevlig man jag träffade i Hudik 


Ständig kamp...

Ibland känns det så. Som om livet är en enda stor kamp. Mot vad?
Mot sig själv, gissar jag. Eftersom det förmodligen är jag som har störst krav på mig själv.
För mig just nu är det jobbet och magen som jag kämpar mest med.
Jobbet, eftersom jag inte alls har samma utbildning som de flesta där jag jobbar. Detta gör att jag måste kämpa på mer, läsa på mer, fråga mer.
Men är jag verkligen ensam om det? Försöker påminna mig själv om att det förmodligen är fler som är rädda att omvärlden ska komma på dem att vara en fullkomliga idioter...
Magen. Nej, den är inte som den ska. Inflammationen i tarmen gör sig påmind, och det blir många löppass till toaletten i tid och otid. Än så länge har ingen större olycka skett, och jag har kunnat jobba på som vanligt. Det är egentligen bara toaspringet som är jobbigt, orken finns kvar. Det är jag verkligen tacksam över!
Men jag tror att den ibland driver med mig ibland. Magen alltså. Ibland drar magen ihop sig och jag får springa till toaletten. Där händer......ingenting... Har det börjat så är det som om den inte kan sluta, och jag måste springa 1000 gånger till. Utan resultat.
När jag är hemma kan jag ibland bestämma mig att jag ska besegra magen när den har börjat på detta sätt. Lägger mig i soffan, blundar, kniper, knyter händerna och hoppas på att det är falskalarm även denna gång. När jag stått mot känslan att behöva gå på toaletten några gånger brukar det försvinna.
Lite svårare att göra detta på jobbet, då känns det som om det är bättre att bara gå på toaletten. Ifall att...

Senaste veckan har jobbet nästan knäckt mig - jag kan ju inte! Men sista två dagarna (innan semestern) trillade polletten ner och det kändes verkligen som om jag kunde gå på semester med gott samvete.

Vinst!

Semester ja... Den lilla detaljen hade inte min mage uppfattat. Kl 6 i morse vaknade den och skrek:
MAT!!!!
Det vara bara att lyda. Frukost och sedan en morgonpromenad. Hade tänkt mig ca en timme. Självklart började magen krampa när jag var längst bort och inte en enda toalett i sikte. Jag går, kniper och knyter händerna. Hoppas...
Det går över! Jag kan avklara promenaden i nästan planerad rutt.

Vinst!

Varför tävla mot andra när jag kan tävla mot mig själv? 
Nej, åka och bada idag kanske?

Vikt

Det står ingenstans i några dagstidningar hur man går UPP 4 kg på två veckor. Jag skulle behöva det nu....

Smidigt värre!

2 april: Ringer sjukhuset. Pratar med en sköterska och ber om ett läkarintyg på mina mediciner på grund av en utomlandsvistelse till Asien.
11 april: Får hem intyget (daterat 2 april)
12 april: Ringer sjukhuset igen och ber om ett nytt intyg, på engelska denna gång. Sköterskan (samma som jag pratat med innan) blir less på doktorer. Hon lovar att skynda på utskicket. Jag ber också om en telefontid med läkaren på grund av den krånglande magen. Hon säger att han ska ringa mellan 11-12.
15.30: Läkaren ringer. Lovar att skriva nytt intyg på engelska. Lyssnar på magproblemet och ordinerar ny medicin.
15 april: Intyget kommer hem i brevlådan. På engelska. Utan den nyutskrivna medicinen....
Orkar inte tjata mer... Nu åker jag ändå!
Tycker någon i något land att mina stolpiller som inte finns med på listan verkar suspekta kan de ju ta dem trycka upp de någonstans.

Om de nu är det de vill!
 
PS. Tycker annars att jag har en bra läkare. DS

Hej magen

Vi har levt i snart 27 år tillsammans nu. Jag tycker vi ska ha lärt oss varandra och kunna samarbeta vid det här laget.
Jag tycker inte att jag ska behöva vända och gå hem igen på morgonen för att du inte gjorde ditt på toaletten i morse när du fick chansen.
Jag ska inte behöva avbryta ett jobbsamtal och gå på toaletten bara för att du skriker på uppmärksamhet. 
...speciellt inte om vi var där för en kvart sedan...
Jag vill inte trycka i mig en massa konstiga piller för att lugna ner dig, resten av kroppen blir så konstig. Kan vi inte bara prata med varandra?

Jag har bokat en resa som jag längtat så otroligt mycket efter. Jag vill då inte vara i bråk med dig, jag vill att vi båda två ska njuta av resan.
...dessutom har jag hört att toaletterna på vissa av resmålen kanske inte är de bästa....

Så för både din och min skull: kan vi sluta fred och bli vänner?

Snälla

Tandbidrag och upphittade saker

Ett nytt tandvårdsbidrag har dykt upp. Detta kan de som har vissa diagnoser eller av annan anledning har stora slitningar på mun och tänder få. Inflammatoriska sjukdomar ingår i diagnos-kategorin. Detta, vad jag tror, beror på att man bland annat måste äta oftare. Mag och tarmförbundet har i flera år varit med och utrett detta problem, Munhälsan hos mag- tarmsjuka är i allmänhet sämre. Jättekul att det lätt till resultat! 
 
När jag för ett tag sedan ringde till sjukhuset för att förnya recept passade jag på att be om detta intyg från min läkare. Så att jag kan skicka vidare det till Försäkringskassan, eller-hur-man-nu-gör...
Innan helgen kom brevet i brevlådan. 
Och där stod det! Min "NYA" diagnos...
 
Min nya läkare, sedan två år, har varit inne på att det inte är Crohns jag har utan just Ulcerös colit. Nu passade han på att skriva det. 
Det känns konstigt. Att i över 11 år varit en "Crohnie" och plötsligt gå över till UC:are... Inte jättestor skillnad egentligen. Men det är ändå en del av självbilden, den jag är. Som att plötsligt upptäcka att man inte är brunögd... 
Vad det nu är för sjukdom så har den börjat gjort sig påmind igen. En anings dålig i magen, trött sur och grinig i humöret. Det värsta är att jag har en känsla att jag ställt till med det hela på egen hand. Jobbar för mycket. Jobbar in flera timmar i veckan för att kunna ta ut dem vid en speciell resa framöver. 
Just nu känns det inte alls värt det. Trött och sliten, orkar inte göra roliga saker, som till exempel dansa. 
Så nu är det skärpning! Max 8 timmars jobb per dag och spara på energi så att jag orkar med det jag vill!
 
En glad nyhet: Skohornet som varit försvunnet sedan november är upphittat! Det var i garderoben... 

Simpor och grodfötter!

Testade på det här med simning idag. Direkt efter jobbet. Rätt lugnt med folk från början, men sedan började det hopa sig på banorna. Jag hatar när det är trångt på Min bana, men vad ska man göra? Hyra en egen?

Efter ett tag dök det upp en jätteliten kille som simmade bröstsim jättesnabbt. Var tvungen att säga att han var duktig, och den stolta modern som stod på kanten sa att han bara var 6 år!

6 ÅR!

Han hade lätt simmat ifrån mig om jag hade fått för mig att börja simma bröstsim... Inte bra för självförtroendet... Men imponerad av honom blev jag!

Efter ett tag började en yngre tjej på banan surra med mig:
Kan jag fråga en sak? För du kan väl simteknik. Har du tävlat?
Jo, men det var hemskt länge sedan, svarade jag ödmjukt och kände att självförtroendet började komma tillbaka.
Hon förklarade att hon var självlärd och ville ha några tips om hur hon skulle simma. Vi simmade några längder och jag gav några tips och hon tyckte det kändes bättre och lättare. 

När jag simmar själv tänker jag inte jättemycket på vad jag gör, men om någon frågar måste jag tänka till. Hur är det man ska göra egentligen? Om jag lär ut helt rätt vet jag inte, men förhoppningsvis går det lättare att simma. Lovade fler tips nästa gång. 

 

Hade uppföljning med läkaren idag. Han var en aning orolig för att jag hade dåligt näringsvärde. För lite protein. Hur det kan komma sig när jag äter ägg varje morgon, en hel del nötter kött och andra proteinrika saker vet jag inte riktigt. Kan kanske bero på att jag hade en släng av magsjuka några dagar innan jag tog provet... Får väl ta nya prover om ett tag och kolla hur de ser ut.. 

Jag hade dessutom gått ner 2 kg sedan vi träffades i maj. Det var inte populärt alls:
Varför går du ner i vikt? undrade han rakt på sak. Jag vet faktiskt inte. Men tror jag varit på denna vikt sedan juni-juli. Lovade att hålla koll. 
Väger mig sällan, men får börja föra protokoll eller något. För jag vill inte väga mindre än vad jag gör nu, då skulle jag börja se ut som ett spöke som för tre år sedan... 

Bra anledning till att köpa choklad. Jag är helt klart värd det!

:)

Meducin...

Det är jätteskönt att inte behöva käka så många olika mediciner nu, som jag skrivit tidigare.
Men att tre av de fyra mediciner jag äter tar slut samtidigt, lagom efter att högkostnadsskyddet gått ut är inte lika kul... Orutinerat att efter 10 års sjukdom inte hålla reda på när högkostnadsskyddet går ut, och plocka ut dem innan... Förr eller senare måste det ju ändå betalas, men ska försöka lära mig att förskjuta det så länge som möjligt. Om 364 dagar ska jag gå och plocka ut alla mediciner jag kan. Kom ihåg det!
(måste nog skriva en lapp...)

Tjejen i kassan sa: "Ja, du får ju i alla fall rabatt nästa gång". Tack, tack!

Fick betala lite mer än flygarhoppet häromdagen. Fick inte alls samma kick av att dra kortet denna gång... 
 
Under dagen fick jag ont i hälsenan, så hade plan att inhandla något mot detta också. Apotekaren föreslog VoltarenT kapslar. Jag frågade om det gick bra när jag nu har Crohns (eller ulcerös colit) eller om jag skulle ta gel i stället? Hon läste följesedeln och tyckte att det verkade gå bra. 
Betalade och cyklade hem.
Ont, ajaj! 
 
Väl hemma läste jag igenom instruktionerna själv, för jag vet att man ska vara noga med vad man stoppar i sig i värktablettsväg med denna sjukdom i kroppen. Kommer aldrig ihåg vad det är man ska och inte ska äta bara... 
Men såg i alla fall att det klart och tydligt stod att om man hade "en tarmsjukdom (tex ulcerös colit, Crohns sjukdom)" skulle man rådfråga sin läkare. 
Tack.
 
Ringde läkemedelsupplysningen. Helt förtroendeingivande kändes det inte när hon jag pratade med inte hade en blekaste vad Crohn var för sjukdom och jag fick förklara... 
"Ja, har man problm med magen ska man vara försiktig med Voltaren, den är inte snäll mot magen. Det är bättre med gel i så fall" fick hon ur sig tillslut.
Tack.
 
Hungrig och ont. Apoteket stänger snart. 
Tog bilen. Nu när magen äntligen är okey är det dumt att chansa och att reta upp den med dessa tabletter. 
 
Har nu gel på foten och mat i magen. Nu känns det rätt okey igen.

Vad är väl en bal på slottet?

...eller en dans i Malung? 
 
I våras bestämde jag mig för att denna semester inte skulle planeras på något sätt över huvud taget. Jag skulle vara ledig och vila upp mig allt jag kunde.
Sedan bokade jag en vecka i fjällen. 
Sedan bokade jag in lite till, träffa vänner och släkt och en och annan dans. 
Bokade inte in ett besök till Malung. Nu när dansbandsveckan är i full gång och alla fina dansvänner lägger upp bilder och roliga statusuppdateringar vill jag dit mer än någonsin...
 
Men vem blev tvärförkyld igår kl 13? (haha, någon gång mellan lunch och fika började det göra ont i halsen) Jo, jag. Så ligger hemma idag. Att vara sjuk på semestern brukar vara standard, men eftersom jag har några dagar kvar dit hoppas jag att det hinner gå över. 
 
Men jag är inte bitter!
Jag glädjer mig åt detta: 
Använder ingen dosett längre (glömde den hos föräldrarna när jag var där sist) Men eftersom jag nu endast äter 2 mediciner om dagen kan jag lättare hålla reda på det. Ena tas 2 ggr/dag och den andra endast en gång/dag. Så nu behöver jag endast hålla reda på att jag tar mina tabletter och om det var morgon eller kväll som jag skulle ta den ena :)
 
Lite skillnad mot det här: (klicka här) och (klicka här)
Riktigt skönt!

Sommartankar

Först en reflektion: Blogg.se har tydligen tagit bort funktionen att blogga via sms/mms. Så en hel del fantastiska bilder och kloka ord har försvunnit någonstans i cyberrymden... Synd! Nuförtiden finns det tydligen en app man ska blogga med. Funkar icke med min dumma telefon... (I-landsproblem)
 
Sedan lite livsnjutarreflektioner:
Är det inte bara för gött när detta står på bordet när man kommer hem slut och utarbetad en fredags eftermiddag: 
 
 
Jordgubbar! Är det inte det bästa som finns på sommaren? 
En annan sak som hör sommaren till är P1 Sommar. Idag lyssnade jag på en stackars tjej med reumatism. Väldigt fängslande berättelse. 
Rematism och min tarmsjukdom (vilken det nu är) är båda autoimmuna sjukdomar, vilket betyder att immunförsvaret ger sig på kroppen (väldigt förenklat). I mitt fall anfaller immunförsvaret tarmarna och reumatikers leder blir angripna.
Men att bli sjuk efter att ha varit en fullt frisk och fungerande människa känns precis likadant i båda fallen (och förmodligen för en drös andra skit-sjukdomar) 
Det som möjligtvis skiljer sig är hur mycket ens medmänniskor runt omkring ser att det är någonting fel. I mitt fall: Vikt upp/nedgång, trötthet och ständigt spring på toaletten. Reumatikern blir i värsta fall tvungen att använda kryckor och får svårt att röra sig. 
Jag känner verkligen igen mig i mycket som hon tar upp. Inte minst om hur man gör för att acceptera sin sjukdom. 
 
Efter att hon blev sjuk blev hon författare. För att få ut sina tankar och funderingar och förhoppningsvis hjälpa andra som irrar runt i världen. Jag förstår hur hon menar. Jag har själv kommit frammåt med att acceptera min sjukdom genom att jag träffat andra med samma problem, samt att skriva av mig här då och då. 
Faktiskt peppande att lyssna på för att fortfätta att jobba med den ideella föreningen, den har legat lite på is under våren. Det är bra med sparkar i rumpan ibland =) 
 
Klicka här för att komma till sommarpratet
 
Nu ska jag äta jordgubbar och träna på att byta skor snabbt inför morgondagens triathlon! 

Hur ÄR det?

Jo, tack! Bara bra.
Om jag får säga det själv så är det fantastiskt bra!.
 
För ca 57 dagar sedan höll jag på att gå under. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var tvungen att hoppa från hög höjd utan att veta om jag skulle landa mjukt på fötterna, eller slå mig sönder och samman.
 
Så kändes det i alla fall. 
 
Jag hade varit hos mig läkare som sa till mig att den diagnos som jag haft i över 10 år förmodligen var fel, och att jag skulle sluta med den enda medicinen som jag över huvud taget känner någon effekt av. 
 
Eftersom jag försökt att sluta med denna medicin förrut, men alltid blivit dålig vid dessa tillfällen kändes det precis som han sa: Såja, hoppa nerför det här stupet nu. 
Men någonstans förstod jag ju att jag måste göra det. Denna medicin är rekommenderad i några månader, jag har haft den jao... 10 år?
 
Men jag gjorde det. Jag hoppade. På vinst och förlust.
 
Jag förberedde min omgivning på det värsta. Berättade vad jag trodde skulle kunna hända. Jag trodde helt ärligt, den dagen för 57 dagar sedan, att den här sommaren skulle få spenderas hemma, till 50% på toaletten. 
 
Två dagar senare var jag hemma och sjuk. Dunderförkyld!
Jag började fundera på vad läkaren sagt. Eftersom jag dragit ner på medicinen under våren kände jag redan då att jag behövde gå på toaletten mer ofta än innan. Jag sa det till honom, och han frågade:
Ja, men kommer det någoting varje gång du går på toaletten?
Ehh, nje..kanske inte..  svarade jag
 
Måste jag verkligen gå på toaletten varje gång det vrider till i magen? Medan jag låg hemma snörvlandes i soffan började jag testa mig själv. Under en timme kunde det vrida om i magen 3-4 gånger, som om jag var jättebajsnödig. Jag låg kvar i soffan, och "attackerna" gick över! 
Fortsatte på samma vis dagarna efter detta, och efter ca en vecka hade jag lärt mig att tolka magens signaler på ett mycket bättre sätt. 
 
Idag äter jag 2,5 mg var tredje dag av medicinen. I vintras åt jag 15 mg varje dag. 
Jag mår fortfarande bra. Det är så bra att jag blir förvånad själv. Visst, kroppen håller på att justera vissa funktioner som inte har behövt användas under den tid som jag ätit medicinen. Till exempel kan jag ha svårare att vakna och ibland hålla mig vaken.. Men antingen går det till sig, eller så får jag lära mig att sova middag.
 
Men i alla fall. Än så länge verkar min landning vara mjukt på fötterna, och jag hoppas att det fortsätter på det viset. 
 

Karriär

Om jag ska utbilda om mig någon gång ska jag bli tandläkare. Perfekt sätt att få ut sina PMS-aggressioner! Perfekt!
Tills dess är det bara att slita på med tandtråden... Eller börja göra det rättare sagt...
Och hårinpackningar. Och sköta om fötterna. Och städa så allt blir kliniskt rent.
Nä.
Hinner inte plugga mer.
Just nu försöker jag lära mig själv att jag inte behöver gå på toaletten varje gång det vrider till i magen. Det går ganska bra än så länge. Det är liksom ingen idé att gå på dass 3 gånger i timmen när det ändå inte kommer någonting... Dumma mage!

Kommentarer...

Det är rätt spännande det här med kommentarer. Jag ser ju att det är några som kikar in här då och då. Inte många men ändå några om dagen. Men inte är det många som kommenterar. Familj och några vänner. Men inte klagar jag ;P (Skriver ju inte så mycket, så vad ska jag begära egentligen?)

Under mitt marathonbloggande under koloskopiundersökningen hände någonting rätt roligt.
Ja just ja! har ju inte skrivit hur det gick! Jag måste säga att jag är nöjd över undersökningen. Föregående gång gjorde det så hemskt ont, och de kom inte hela tjocktarmen med undersökningsinstrumentet. Två doktorer försökte utan resultat.
Men nu gick det utan problem. Viss inflammation i tarmslutet, men vväntar på testresultat för att se om det kanske är en annan sjukdom jag har. Kan ju va kul att byta eftersisådär 10 år...
Var lite lagomt lullig när jag rumlade hemmåt. Glömde självklart mackorna jag gjort iorning innan hemma. Men kära syster hämtade mig på sjukhuset och lagade mat till mig hemma hos mig. Kärlek det!


Men i alla fall, det jag ville komma till:
Ibland dyker det upp annonyma kommentarer här på bloggen. Från början trodde jag det var en person som stalkade mig, men kom på att det var olika IP-adresser till alla, så min "stalker" var väldigt duktig på att byta datorer...
Nu efter koloskopi-bloggandet  dök det upp på inlägget: 
Löser sudoku på dass
kom kommentaren:
roligt:D

Och säg gärna vad du tycker om mina "Rapunzel" modell bilder som jag har tagit på Tove:D

Efter inlägget
Hämtar upp brorsan så han kan köra hem bilen. Han kände sig mätt sa han. Idiot. Men snäll
Fick jag svaret:
Najs :D

Dessa två inläg var inte annonyma, utan med namn och blogglänk så att jag lätt skulle kunna komma till deras blogg och läsa om allt fantastiskt de är med om i sina underbara liv. Människor som jag inte har en jäkla aning om vilka de är.

De kommentarerna godkändes Inte! Jag vill inte direkt höra att det verkar "nice" att laxera.. så har ni inget vettigt att skriva så gör det inte. Ja...

... fortsätt som vanligt slltså :)
RSS 2.0