Vi brukar skämta med mamma och säga att hon bara ringer när det hänt något allvarligt. Förra veckan ringde hon. Gammel-moster Märta hade gått bort. 91 år. Det är okey. Hon levde ett långt liv med en klar skalle ända till slutet. Det var kroppen som inte orkade. Jag hoppas du har det bra tills vi ses igen! Minnen från glada fester med Forsbergs-syskonen kommer alltid finnas kvar i minnet.

Några dagar senare ringde pappa. Min före detta kollega från tågtiden, Vincent, hade gått bort. Han klarade inte av att kämpa mot cancern längre. 36 år gammal. Två barn som blir faderlösa. Livet är inte rättvist. Jag hoppas du mår bättre där du är nu, Vincent!

Pappa lyckades ringa mig innan jag såg på alla statusuppdateringar från andra tågkollegor på Facebook. Precis efter hans samtal gick jag in på hans profil, och redan hade några skrivit till honom. Om hans död. Detta var vid 17-tiden.
Senare på kvällen skulle jag gå in och titta igen, men då var profilen borttagen. Jag är väldigt tacksam för det. Det finns inget sorgligare än att läsa alla farvälmeddelanden på någon avlidens Fb-sida. Tro mig, jag har läst en del sådana, som tillhör några jag aldrig lärde känna. Grät floder. Hur det skulle kännas om man läste liknande meddelanden till någon man kände vill jag inte veta. Så jag är tacksam att detta beslut togs, att ta bort sidan. Förmodligen var det hans vilja, ett beslut som togs när de visste att det skulle gå åt detta håll. 

Enligt mig är detta rätt beslut. Möjligvis att sidan kan vara kvar så att bilder och annat finns kvar, men man ska inte kunna skriva offentligt till den avlidne. Det gör nog mer skada än nytta för de som finns kvar. 

 

Som sagt var det många uppdateringar från andra om hans bortgång. Jag ville också skriva något. För att visa att jag brydde mig. För att visa att jag var ledsen. (För att försöka slippa den skuld jag kände för att jag aldrig hörde av mig till honom under hela hans sjukdomsperiod)

Jag skrev aldrig någon uppdatering. Det kändes fel. Vad skulle det käna till? Det enda som skulle hända var att Jag skulle få en jäkla massa styrkekramar (världens löjligaste ord) och tröst. Det behöver jag verkligen inte. Jag mår hur bra som helst. Lite förkyld och kass i magen, men vad är det att klaga på? Ingenting! 

Varför hörde jag aldrig av mig till honom? Jag var på väg att göra det. Flera gånger. Började skriva, men det kändes så otroligt löjligt det jag försökte skriva, så jag lät bli. Det ska jag aldrig mer göra om! Kom ihåg det, Hanna! Vad spelar det för roll? Hur töntigt hade "God jul och gott nytt år" låtit? Inte alls. 

Det som hindrade mig att göra det var förmodligen för att vi inte haft någon kontakt innan. Endast när vi sprang på varandra på stan eller jobbade ihop. För flera år sedan. Då kändes det fel att plötsligt höra av sig för att han blev sjuk. Så ska jag också sluta tänka.

 

Vincent. Minnet av dig och din konstiga östgötedialekt kommer vi alla att komma ihåg. 

 

Nu får vi ta hand om våra nära och kära medan de finns kvar. 

Det är ingen nattkräm jag stryker på ansiktet för att bli vacker, precis...

Sedan lite mer än en vecka tillbaka började jag upptäcka små röda utslag på benen. De spred sig och blev större snabbt. Armar, ben, rygg, mage... 

Jag misstänker att medicinhöjningen innan jul är boven i dramat. Det blir till att jaga doktorn i veckan. Lämpligt nog har jag en tid hos hudmottagningen också i veckan, pga de gamla utslagen som inte försvunnit efter några år... Ingen läkare har trott på mig när jag föreslagit att de berott på medicineringen. Men efter det nya utbrottet av röda fläckar och efter att ha pratat med mina "magvänner" på diverse facebooksidor känner jag att jag har större belägg för detta.

Åter till mina kvällsbestyr. Har en tub kortisonsalva som jag försöker smörja in dessa fläckar med, får se om det hjälper. Det tar sitt lilla tag att dutta kräm på varje prick! När jag är klar med det tar jag nästa flaska med kortisonlösning och smetar ut i den kliande hårbottnen. (Kortisonberoende? Jag? Neeee....) 

Sammanfattningsvis kan jag säga att... Den som vill va fin får lida pin... 

Jag har i alla fall inga rynkor ;)

Godnatt!