Ibland känns det så. Som om livet är en enda stor kamp. Mot vad?
Mot sig själv, gissar jag. Eftersom det förmodligen är jag som har störst krav på mig själv.
För mig just nu är det jobbet och magen som jag kämpar mest med.
Jobbet, eftersom jag inte alls har samma utbildning som de flesta där jag jobbar. Detta gör att jag måste kämpa på mer, läsa på mer, fråga mer.
Men är jag verkligen ensam om det? Försöker påminna mig själv om att det förmodligen är fler som är rädda att omvärlden ska komma på dem att vara en fullkomliga idioter...
Magen. Nej, den är inte som den ska. Inflammationen i tarmen gör sig påmind, och det blir många löppass till toaletten i tid och otid. Än så länge har ingen större olycka skett, och jag har kunnat jobba på som vanligt. Det är egentligen bara toaspringet som är jobbigt, orken finns kvar. Det är jag verkligen tacksam över!
Men jag tror att den ibland driver med mig ibland. Magen alltså. Ibland drar magen ihop sig och jag får springa till toaletten. Där händer......ingenting... Har det börjat så är det som om den inte kan sluta, och jag måste springa 1000 gånger till. Utan resultat.
När jag är hemma kan jag ibland bestämma mig att jag ska besegra magen när den har börjat på detta sätt. Lägger mig i soffan, blundar, kniper, knyter händerna och hoppas på att det är falskalarm även denna gång. När jag stått mot känslan att behöva gå på toaletten några gånger brukar det försvinna.
Lite svårare att göra detta på jobbet, då känns det som om det är bättre att bara gå på toaletten. Ifall att...

Senaste veckan har jobbet nästan knäckt mig - jag kan ju inte! Men sista två dagarna (innan semestern) trillade polletten ner och det kändes verkligen som om jag kunde gå på semester med gott samvete.

Vinst!

Semester ja... Den lilla detaljen hade inte min mage uppfattat. Kl 6 i morse vaknade den och skrek:
MAT!!!!
Det vara bara att lyda. Frukost och sedan en morgonpromenad. Hade tänkt mig ca en timme. Självklart började magen krampa när jag var längst bort och inte en enda toalett i sikte. Jag går, kniper och knyter händerna. Hoppas...
Det går över! Jag kan avklara promenaden i nästan planerad rutt.

Vinst!

Varför tävla mot andra när jag kan tävla mot mig själv? 
Nej, åka och bada idag kanske?