Snurra min jord

Här kommer ett jäkla smart sätt att göra inbrott hos folk.

Det har precis gått över ett år sedan dessa personer försvann från oss.



Jag saknar er, farfar och Per. Ni finns alltid hos mig.

Vi som är kvar måste ta hand om varandra.

Jag är inte negativ jämnt. Därför ska jag skriva om förra årets sista komplimang som jag fick.

Träffade ett gäng vänner innan fredagens dans. Jag kom dit sist, och hade inte träffat några av de som var där. Efter ett tag kommer en av killarna som jag inte träffat förrut (men som jag absolut förstår har druckit en hel del) fram till mig och undrar:
Han: Är du också en sådan där bodybuilder?
Jag: Haha, va?
H: Ja, men som han, säger han och pekar på en vältränad kille som sitter bredvid.
J: Tycker du det ser ut som det eller?
H: Ja, men är du en sådan där bodybuilder?

Han fortsätter och pladdra på. Men efter senaste oträningsveckorna tar jag det absolut som en komplimang.
=)

Sedan dagens gåta: Hur kan ett par gardiner som anpassats efter två lägenheter med högt i tak plötsligt bli 2 dm för korta när de flyttar in i en lägenhet med normal takhöjd?

Ett nytt år, nya möjligheter?
Hade en plan på att jag under årsutvärderingen skulle beskriva det gångna året som "Tre bröllop och en begravning - fast tvärtom".
Jag är fortfarande ledsen över det som hände under året, och kommer förmodligen alltid vara det. Jag vet inte hur mycket andra vet, för jag har jättesvårt att prata om det. Speciellt för nyfunna vänner och kollegor.
Även att få ut orden rätt här i text.

Sorg

Vet inte hur det ska hanteras. Vi lär oss inte det innan det inträffar. Om man nu lär sig det efteråt? Jag hade ingen aning hur jag skulle uppträda mot vänner som förlorade en förälder, en vän eller ett barn.
Nu möter jag precis samma oförståelse från mina vänner, de som vet.
Jag vet inte hur jag vill att de ska reagera heller. Kanske bara vara där?

Att göra saker och ha roligt hjälper för stunden, men det hjälper inte till i sorgearbetet.
Melissa Williams träffade mig som med en kniv i hjärtat under senaste danskvällen, när hon i förpratet innan sista dansen före paus berättade (med sin amerikanska accent) om hur hennes första kärlek dött när hon var 16, och sedan bad alla att hålla extra hårt i sin danspartner denna dans. För man visste aldrig vad hon eller han lämnat bakom sig för att få ha roligt under några timmar.
Så skönt osvenskt att stå och prata om sorg öppet inför alla människor som var där. Kanonkväll dessutom.

Nu tog orden slut. Godnatt

Klockan är nio, och jag är helt slut. Slut i skallen, slut som artist...
Förstod att det skulle bli såhär, det var därför jag ville flytta efter nyår. Men nu är det som det är, och det kunde absolut varit värre. Jag orkar i alla fall med mig själv fram till nio på kvällarna. Inte illa!
Efter en helg med flyttande och lite dansande mitt i allt låg jag igår däckad till sängs kl 21. Precis när jag lyckats fluffa till mig perfekt i sängen kom jag på att jag glömt en av medicinerna. Jag skulle inte ens ha behövt lämna sängen för att "ta" den, men jag låg så skönt i sän...

Somnade.


Vaknade kl 5. Drog mig en halvtimme. Klev upp. Tog i alla fall en medicin som jag ska ta en gång i veckan, en halvtimme före frukost. Jättelätt att komma ihåg.
Medan jag väntade på att äta frukost adressändrade jag, facebookade (gratta på födelsedagar, gilla statusar och kort, styra upp lillajulafton) och fyllde på dosetten med ytterligare mediciner.
Åt och gick till jobbet, var där till 7.

Väl på jobbet kände jag under förmiddagen hur orolig jag var i magen. Vänta nu... Tog jag morgondosen som jag gjorde i ordning i morse?
Inget minne av det.
Slarver!

Vad detta "slarvande" med mediciner resulterar i får vi se. Får hoppas att den långa och tidiga resan till morgondagens jobb, plus julbord till lunch, går bra..

Tack för mig. Har haft storslagna planer att skriva långa och intressanta inlägg om skillnader mellan kvinnor och män, arga lappar i soprummet, vår oförmåga att prata om döden, häftiga dansbandsdonnor och en hel del annat, men ni får nöja er med detta.
Nu ska jag gå och däcka.

Av olika anledningar, både roliga och icke roliga, så måste jag vara ledig några dagar framöver.
Så jag tänkte börja jobba in lite tid så att jag kan vara ledig med gott samvete.

I morse kom jag till jobbet lite tidigare. Jobbade på fram till lunch. Då var jag tvungen att åka och hämta mitt nya pass hos polisen. Fortsatte jobba på eftermiddagen. Sista timmarna satt jag och slogs med en 3D-modell på datorn som inte riktigt ville göra som jag ville. Tillslut kunde jag inte jobba mer med den. Allt jag hade som underlag hade jag använt och min skalle började bli väldigt trög. Det kändes inte som jag skulle få någonting gjort om jag satt kvar längre, så jag började fylla i dagens arbetade tid. Men jäklar vad jag måste ha jobbat in tid! Det är helt mörkt ute, och kontoret är tyst..
Få se nu.. Var här tidigt i morse, lite längre lunch pga polisbesöket, och nu är kl... Va? bara 18? Har jag inte jobbat längre?
Jaha, hade tydligen jobbat in 1 timme till timkontot. Duktigt. Heja mig.

Tur att det inte är en enmånads semester jag försökte jobba ihop. I den här takten skulle det ta 32 veckor att jobba ihop tiden...

År som dessa tror jag att många råkar ut för detta beroende. Speciellt under hösten när det börjar bli mörkt.
Inte för att mörkret har någonting med saken att göra. Det råkar bara infalla samtidigt.

Jag erkänner stolt att jag är en av de drabbade. Jag står för det.
Men det finns de som befinner sig djupt nere i träsket utan att själva se det.
En annan kategori är de som vet hur nerträskade de är, men har en familj som inte accepterat detta beroende. Eftersom att jag lever själv har jag svårt att hamna i denna kategori.

Min mamma däremot....
Vid hemkomst njuris igår stod två gigantiska kassar med trattkantareller mitt på bordet.
Vi har varit ute och jagat, jag var ju tvungen att göra något medan det inte hände något. Visst vill ni ha? säger mamma.
Snälla ta, jag har sagt åt henne att sluta! säger pappa och brorsan.

Senare på kvällen uppfinner vi det 11e budordet:
Du skall inte plocka mer svamp än du orkar rensa/ge bort

Jag åkte hem innan syrran idag, och när hon kom förbi hos mig nu i kväll hade hon en hundbajspåse med orensad svamp med sig.
Det är från mamma. Vill du ha? Jag lovade att inte säga till pappa eller brorsan att hon plockat.
Hon smugglade alltså ut svampen till mig.
Ett sjukt beroendetecken.
Visst, syrran lovade att inte skvallra, men jag tycker att detta beroende ska komma ut i ljuset för allas beskådan.

Innan slutet vill jag ge ett exempel på hur man kan uppträda om man är i förnekelsegruppen: Syrran mötte en granne som kom från skogen med en bajspåse full med svamp.
Har du varit ute och plockat svamp, frågade hon.
Nej, svarade grannen. Det här är bara någonting jag råkade gå förbi...

Over and out.
(förlåt mamma)

En liten uppföljare på inlägget om ansiktsblindhet.

När jag går på stan har jag mer än en gång mött "gamla" pendlare från tågtiden. Jag skrattar inombords, och tänker:
Hihi, nu kan de inte placera var de sett mig förrut!

Jag tror nämligen att alla är som jag. Ibland känner jag mig som E, som jobbar på en av fabrikerna hemma. Alla känner igen henne, men hon känner ingen. En gång stod hon och pratade med en karl i trappuppgången hem i en halvtimme, och hon vet fortfarande inte vem han är, men han hade stenkoll på henne...
Jag hejar allt vad jag kan på jobbet, för det kanske är någon jag borde känna igen. Jobbigt i början, men har liksom kommit in i det nu.
Hej, hej.

Det är värre när folk börjar fråga saker.

Hej! När skulle vi ta mötet? Millisekunden det tar att komma på vad för slags möte det är han frågar om känns som en evighet, men jag hoppas att jag räddade det bra...

Påväg hem från bussen idag mötte jag en grabb jag kände så väl igen. Han hejade inte, inte jag heller. Men jag var helt övertygad om att vi setts innan. Efter att ha funderat i tio minuter slänger jag iväg ett mess till en kompis och frågar henne om någon på weekendtrippen i fängelset för några år sedan (en annan historia) möjligtvis bor i den här staden? Bingo! Så var det, så nu slipper jag fundera mer på det.

Efter det åkte jag in till stan för nödvändighetshandling till lägenheten. En av de arbetande på affären utbrister när han ser mig, allt för hurtigt: Nej men Hej!
Hej, hej.... säger jag och går vidare. Jag tror verkligen inte att jag känner honom.

Eller?