Att kunna gå ut. Att kunna gå ut hur som helst. När som helst. Hur långt som helst. Var som helst. 

Var som helst, utan att behöva förbereda eventuell toalettsorti i förväg. Utan att behöva ha skramlande femkronor och en toalettrulle i bakfickan. Utan att behöva släpa med en tung väska med mer toalettpapper, fler våtservetter än en småbarnsmamma samt ombyte till ett helt kompani. 

Frihet är att bara ta på sig ett par skor. Ta på sig en jacka, om det nu behövs. Och bara gå. 

Utan mål.

Utan tidsuppfattning. 

Med solen, vinden och fågelkvittret som enda sällskap.

Idag gjorde jag det. Var ute och gick i 25 minuter. Skönt och härligt. Tidigare, något längre promenader har slutat med att jag fått småspringa sista biten, och ändå gjort i byxorna innan jag kommit innanför dörren. 

Men idag gick det bra. Idag klarade jag det.

Kanske för att jag tog en kortare sväng, kanske för att det idag är en bra mag-dag. Jag vet inte. 

Tio minuter efter hemkomst satt jag i alla fall på dass igen. 

Kroppen kommer ju liksom igång av att röra på sig. Alla funktioner... Så det får bli kortare rundor hädanefter. Möjligtvis fler, men de ska absolut vara kortare. 

Som sagt. Vi lever och vi lär...  

Hej!

Varning. Detta inlägg kan vara äckligt för en del. Men ni som läser här gör ett aktivt val när ni klickar er hit, så ni får skylla er själva. Ni har blivit varnade. 

 

Senaste veckan har jag mått riktigt dåligt i magen. Jag hade i höstas ett ordlenligt skov, men har under vintern blivit bättre och bättre. På grund av en del hudutslag på ungefär hela benen och på magen började vi mixtra med de två medicinerna jag tar, och helt plötsligt mådde jag riktigt dåligt igen. 

Det lustiga är, för er som är friska och inte har en stökig tarm, att man inte känner så stor skillnad på "lite dålig" tarm och "totalkass tarm" på en gång. I alla fall inte jag. Det tar ungefär en vecka innan man fattar att fy faan, så här ska det ju inte vara!

Eftersom jag mer eller mindre hela vintern haft trosskydd eller bindor i trosan så fort jag ska utanför lägenheten, för att vara på säkra sidan, så har jag varit beredd de gånger senaste veckan då toaletten inte varit en meter därifrån och en olycka skett. Och eftersom våtservetter, nya trosor (när det ny behövdes) och bindor också varit med så har detta varit lätt åtgärdat. 

I början trodde jag att jag ätit något olämpligt, men eftersom det aldrig blev bättre avtog den tanken. 

En kväll var jag så less att jag tog kontakt med en kinesiolog. Fick en tid för behandling. En månad bort i tiden. (Nära egentligen eftersom jag fick en återbudstid, men ändå. Lång tid för min mage.)

Kvällen efter kände jag att jag inte kunde vänta så länge, behövde hjälp nu! Skrev till sjukhuset, fick sedan svar att en läkare (som jag inte träffat förrut) skulle ringa mig fredag morgon. Jag antar att min läkare är ledig på fredagar. 

Torsdagen fick jag en tid på vårdcentralen för att få "hjälpmedel". Hjälpmedel i mitt fall är blöjor. Snälla sköterskan hade en stor pärm med olika slags vuxenblöjor i olika former... Läskigt och hemskt osexigt ord: vuxenblöja.... Jag valde i alla fall de minsta varianterna. De ser ut som bindor, men är lite tjockare och längre. Utan vingar. Och är egentligen till för urinläckage. Fick med mig hem en kasse med några olika modeller som jag får prova mig fram med... Kände att jag samlade ihop en hel hög med pensionärspoäng. 

 

När läkaren väl ringde på fredagen fick jag dra hela senaste halvårets sjukhistoria (förmodligen för att han skulle förstå kråkorna i journalen bättre) sedan förklarade jag att medicin nr 1 kan jag inte höja mycket mer eftersom jag mår illa och inte kan äta då, och av medicin nr 2 får jag (förmodligen) fullt med utslag på kroppen av. Enligt min "vanliga" läkare så är det medicin 1 & 2 som gäller för min del. Denna läkare frågade hur det var med avföringen, var det som vatten?

Nej, svarade jag snabbt först. Tänkte lite och kom på att det senaste veckan faktiskt inte har låtit någon skillnad mellan kiss o bajs i min toalett. 

Nye doktorn kom då snabbt fram till att stryka både medicin 1&2 från min medicinlista, testa medicin 3 i stället. Eftersom 3:an är trögstartad så slängde han även in en gigantisk 2-månaders kortisonkur på köpet. 

Tack, hej.

 

Väl på apoteket efter jobbet fanns bara kortisonet att hämta ut. Tankspridda doktorer....

 

Efter lunch hade jag ett viktigt telefonmöte där det inte riktigt passade att springa iväg på toaletten mitt i. Eftersom det var jag som skulle prata. Så jag rotade fram en ask med Immodium. Fiin medicin som lugnar ner magen. Mötet gick bra, och magen höll sig i skinnet. 

Efter jobbet skulle jag upp till farmor. Tog en tablett till för att klara av bilresan. 

Underbilresan pratade jag med en kamrat. Hon undrade hur det var. 

Jodå, svarade jag. Trött och hängig nu på grund av magen, men i morgon ska jag starta en dunderkortisonkur. Så nästa vecka kommer jag va asrolig!

Ajdå, svarar hon. Ja du blir ju väldigt rolig av det, men när man vet varför är det inget roligt längre...

Kloka ord, det ligger mycket i det. Jag blir ibland rädd för mig själv när jag går på kortison, blev det i vintras i alla fall... 

 

Som sagt, det är en hemskt bra medicin den där Immodium... Det blev helstopp i magen och det släppte inte för ens mitt i natten. Satt säkert en halvtimme på dass då. Är lite osäker, somnade nog några gånger när jag satt där. 

 

Lördagmorgon var det då dags för kortisonpremiär... Jag får ångest bara av att titta på tabletterna...

 

Iväg för att träffa mormor och kusiner. Roligt o trevligt, men gårdagens förstoppning var som bortblåst och det blev många rundor till dass.. Lördagen som så trevligt skulle avslutas med dans blev att jag i stället satte på mig blöja och åkte raka vägen hem i stället. Sov gott och länge i min säng. Riktigt skönt. Tror faktiskt att jag sov ostört hela natten. Det har jag inte gjort på kanske två veckor, minst. Kortisonet som börjat verka? 

 

Idag har det varit lugnare i magtrakten. Humöret har ännu inte vänt från less till hyper, men är lite bättre till mods nu än vad jag var igår i bilen hem. Om det beror på medicinen, den roliga kamraten jag sprang på på affärn idag eller det trevliga Skypesamtalet jag hade med semestrande systern vet jag inte. Men det spelar ingen roll... 

 

Nu ska jag bli bättre!

Vi brukar skämta med mamma och säga att hon bara ringer när det hänt något allvarligt. Förra veckan ringde hon. Gammel-moster Märta hade gått bort. 91 år. Det är okey. Hon levde ett långt liv med en klar skalle ända till slutet. Det var kroppen som inte orkade. Jag hoppas du har det bra tills vi ses igen! Minnen från glada fester med Forsbergs-syskonen kommer alltid finnas kvar i minnet.

Några dagar senare ringde pappa. Min före detta kollega från tågtiden, Vincent, hade gått bort. Han klarade inte av att kämpa mot cancern längre. 36 år gammal. Två barn som blir faderlösa. Livet är inte rättvist. Jag hoppas du mår bättre där du är nu, Vincent!

Pappa lyckades ringa mig innan jag såg på alla statusuppdateringar från andra tågkollegor på Facebook. Precis efter hans samtal gick jag in på hans profil, och redan hade några skrivit till honom. Om hans död. Detta var vid 17-tiden.
Senare på kvällen skulle jag gå in och titta igen, men då var profilen borttagen. Jag är väldigt tacksam för det. Det finns inget sorgligare än att läsa alla farvälmeddelanden på någon avlidens Fb-sida. Tro mig, jag har läst en del sådana, som tillhör några jag aldrig lärde känna. Grät floder. Hur det skulle kännas om man läste liknande meddelanden till någon man kände vill jag inte veta. Så jag är tacksam att detta beslut togs, att ta bort sidan. Förmodligen var det hans vilja, ett beslut som togs när de visste att det skulle gå åt detta håll. 

Enligt mig är detta rätt beslut. Möjligvis att sidan kan vara kvar så att bilder och annat finns kvar, men man ska inte kunna skriva offentligt till den avlidne. Det gör nog mer skada än nytta för de som finns kvar. 

 

Som sagt var det många uppdateringar från andra om hans bortgång. Jag ville också skriva något. För att visa att jag brydde mig. För att visa att jag var ledsen. (För att försöka slippa den skuld jag kände för att jag aldrig hörde av mig till honom under hela hans sjukdomsperiod)

Jag skrev aldrig någon uppdatering. Det kändes fel. Vad skulle det käna till? Det enda som skulle hända var att Jag skulle få en jäkla massa styrkekramar (världens löjligaste ord) och tröst. Det behöver jag verkligen inte. Jag mår hur bra som helst. Lite förkyld och kass i magen, men vad är det att klaga på? Ingenting! 

Varför hörde jag aldrig av mig till honom? Jag var på väg att göra det. Flera gånger. Började skriva, men det kändes så otroligt löjligt det jag försökte skriva, så jag lät bli. Det ska jag aldrig mer göra om! Kom ihåg det, Hanna! Vad spelar det för roll? Hur töntigt hade "God jul och gott nytt år" låtit? Inte alls. 

Det som hindrade mig att göra det var förmodligen för att vi inte haft någon kontakt innan. Endast när vi sprang på varandra på stan eller jobbade ihop. För flera år sedan. Då kändes det fel att plötsligt höra av sig för att han blev sjuk. Så ska jag också sluta tänka.

 

Vincent. Minnet av dig och din konstiga östgötedialekt kommer vi alla att komma ihåg. 

 

Nu får vi ta hand om våra nära och kära medan de finns kvar. 

Det är ingen nattkräm jag stryker på ansiktet för att bli vacker, precis...

Sedan lite mer än en vecka tillbaka började jag upptäcka små röda utslag på benen. De spred sig och blev större snabbt. Armar, ben, rygg, mage... 

Jag misstänker att medicinhöjningen innan jul är boven i dramat. Det blir till att jaga doktorn i veckan. Lämpligt nog har jag en tid hos hudmottagningen också i veckan, pga de gamla utslagen som inte försvunnit efter några år... Ingen läkare har trott på mig när jag föreslagit att de berott på medicineringen. Men efter det nya utbrottet av röda fläckar och efter att ha pratat med mina "magvänner" på diverse facebooksidor känner jag att jag har större belägg för detta.

Åter till mina kvällsbestyr. Har en tub kortisonsalva som jag försöker smörja in dessa fläckar med, får se om det hjälper. Det tar sitt lilla tag att dutta kräm på varje prick! När jag är klar med det tar jag nästa flaska med kortisonlösning och smetar ut i den kliande hårbottnen. (Kortisonberoende? Jag? Neeee....) 

Sammanfattningsvis kan jag säga att... Den som vill va fin får lida pin... 

Jag har i alla fall inga rynkor ;)

Godnatt!

Ibland behöver man en väckarklocka. På många olika områden i livet. 

Skrev i höstas att jag i alla fall aldrig behövt sjukskriva mig på grund av sjukdomen. Några veckor senare låg jag hemma helt orkeslös. Det jag orkade var de nödvändiga löprundorna in på toaletten. Efter ett tag fick jag återse mina käraste ovänner - kortisontabletterna. Efter en vecka var jag uppe och sprang som en duracellkanin. Överlycklig att jag var tillbaka som "vanligt" igen. Har varit konstant lycklig sedan jag började äta dessa piller. Om det beror på pillren eller att jag bara är glad över livet vet jag inte. Kanske både och.

Ska sluta med dessa underbara helvetespiller om en vecka. Vad som händer efter det får vi se. Kanske hamnar jag i den berömda kortisonväggen med mungiporna nere i knäveckan. Lagom till jul, väldigt passande. Men nära och kära - jag ska försöka att hålla humöret uppe så gott jag kan! Lovar!

 

Har jobbat väldigt mycket med Mag och tarmföreningen, speciellt Västernorrlands länsförening, sedan 2007. Jag har lärt känna väldigt många som är i liknande situationer som jag själv är i.Varit på ett antal föreläsningar om allt möjligt som gäller mage och tarm. Det har varit väldigt utvecklande för mig och jag hade absolut inte velat vara uten det. 

Men efter ett tag tar energin och engagemanget slut. Kommer att lämna över ordförandeskapet i länsföreningen efter nästa årsmöte. Känns konstigt, men med samarbete ska det gå bra. Föreningen håller på att komma igång på riktigt nu, det ska bli spännande att se hur det kommer att gå framöver. 

Jag var häromdagen på en filminspelning för en ny "IBD-till låns" film från förbundet. Det var för unga personer, jag var bland de äldsta - vad hände?

Det jag reagerade på var på vägen hem efter den trevliga dagen med bra människor. En av tjejerna hade skrivit på sin blogg: 

Visste ni det? 

Sjukskriven för vad? För magen? Kanske ni som inte känner mig undrar. Nejdå, det var en hederlig förkylning som slog ut mig. Inte ska en kronisk sjukdom tvinga mig va hemma så länge inte! Peppar, peppar så har det faktiskt aldrig hänt. Möjligtvis någon dag någon gång, men inte mycket värre. Jag är lyckligt lottad! 

Under denna sjukskrivning har jag ändå kännt att magen blivit sämre. Mina rusningar till toaletten har varit som värsta intervallpasset... 

Så jag var orolig idag när jag skulle bege mig ut i "verkligheten" igen. Förberedde allt jag kunde för diverse nödsituationer... 

Under min vecka i soffan har jag scannat blocket efter ny bil, hittade en i Hudik. Bestämde att jag skulle åka med tåget upp på morgonen, för att sedan jobba på eftermiddagen. Lagom mjukstart. 

Åkte upp, provkörde bil, bestämde att jag inte ville ha den, åkte hem, jobbade. Funka fint! Men jag hade också tur med att toaletterna fanns just då jag behövde dem:

-Tåg norrut. Hur har de tänkt med handikapp toaletten egentligen på dessa nya tåg? Värsta glipan i dörren ju. Står det någon utanför kan hen se när man sitter och pressar....

-Tågstationen i Hudik i väntan på att bli hämtad. Gå inte dit om du inte absolut behöver... Den pisslukten kommer jag drömma mardrömmar om i natt. Men måste man så måste man! 

-Tåg söderut. En av de "vanliga" toaletterna, mycket bättre. 

-Tillbaka på jobbet. Hann fram i sista sekunden. 

För att ni med friska magar ska få lite perspektiv på denna toalettfrekvens, så kan jag meddela att fyra gånger på fem timmar är rätt sällan om man jämför med hur senaste veckan sett ut. 

Jag är glad det går mot det bättre! Någon orienteringsspringning i helgen vet jag däremot om jag klarar av. Både med tanke på mage och hosta... 

Okey! Avslutar dagens skitrapport med en trevlig man jag träffade i Hudik 

Men har sett att väldigt många varit inne och snurrat här senaste dagarna. Varför då? Jag skriver ju inget. Kan någon snälla skriva en kommentar - skriva vem ni är och hur ni hittade hit. Tack 😄

Semestern är över, och jag har inte hunnit att skriva om så många viktiga saker som jag hade velat. 

 

MEN! Så många besökare som jag haft den senste veckan har jag nog aldrig haft förrut. Titta på detta:

Japp! Jag har nu semester och orkar skriva om viktiga och fantastiska saker i livet.

Jag ska skriva om en fantastisk sak som jag började använda för ganska precis ett år sedan.

Menskopp.

Vad är då detta? Första gången jag hörde talas om detta var när en kamrat skrev på fejjan:
"Alltså, vad äckligt! Hur kan någon använda detta?" (ungefär så, det var några år sedan) Och sedan länkat en artikel om just en menskopp. Jag blev intresserad, fortsatte att läsa om denna sak, men det tog säkert 2-3 år innan jag själv skaffade en.

Innan använde jag under lingonveckan tamponger eller bindor. En ständig menslukt förföljde mig och efter att perioden var över och jag använt tamponger kliade det alltid där nere några dagar. Tog upp det i samband med en undersökning, men fick till svar att det är så det är, det tar några dagar innan pH-halten ställer in sig igen.

En röst sa till mig: Är det verkligen såhär det ska vara? Sänks pH halten bara för att blod åker genom eller påverkas det av någonting annat?

Började läsa mer och mer om menskoppen. Fastnade för meningen "Torkar inte ut slemhinnorna i slidan"

Aha! Det är klart att mer än blodet sugs upp av tampongerna, det kan ju inte va bra...

Räknade även på det. 300 kr för en menskopp. Med tanke på vad andra mensskydd kostar skulle jag tjäna på att använda den efter redan ett halvår. En menskopps livslängd är ca 10 år. Vem som helst kan räkna ut att detta är ett bra köp!

Beställde tillslut en menskopp.

Den läckte, passade inte alls. Kom fram till att det nog var fel storlek. Köpte en ny.

Den var fantastisk! Första gången hade jag ändå trosskydd ifall den skulle läcka. Helt onödigt.

Okey, det är inte lätt i början att sätta in och ta ut utan spill, men när tredje perioden kom kunde jag använda denna underbara produkt helt utan problem.

Helt ärligt: livet blir mycket enklare! Jag kan gå mycket längre mellan tömningarna. Det är inga problem att bada, träna, sova, osv. Det gick bra att använda den under asienresan.

Som jag ser det finns det bara en negativ sak med den: När den är kvarglömd hemma :)

Lyckades inte jag övertala någon i detta inlägg går det bra att läsa om andras positiva erfarenheter här.

 

Happy period!

Ibland känns det så. Som om livet är en enda stor kamp. Mot vad?
Mot sig själv, gissar jag. Eftersom det förmodligen är jag som har störst krav på mig själv.
För mig just nu är det jobbet och magen som jag kämpar mest med.
Jobbet, eftersom jag inte alls har samma utbildning som de flesta där jag jobbar. Detta gör att jag måste kämpa på mer, läsa på mer, fråga mer.
Men är jag verkligen ensam om det? Försöker påminna mig själv om att det förmodligen är fler som är rädda att omvärlden ska komma på dem att vara en fullkomliga idioter...
Magen. Nej, den är inte som den ska. Inflammationen i tarmen gör sig påmind, och det blir många löppass till toaletten i tid och otid. Än så länge har ingen större olycka skett, och jag har kunnat jobba på som vanligt. Det är egentligen bara toaspringet som är jobbigt, orken finns kvar. Det är jag verkligen tacksam över!
Men jag tror att den ibland driver med mig ibland. Magen alltså. Ibland drar magen ihop sig och jag får springa till toaletten. Där händer......ingenting... Har det börjat så är det som om den inte kan sluta, och jag måste springa 1000 gånger till. Utan resultat.
När jag är hemma kan jag ibland bestämma mig att jag ska besegra magen när den har börjat på detta sätt. Lägger mig i soffan, blundar, kniper, knyter händerna och hoppas på att det är falskalarm även denna gång. När jag stått mot känslan att behöva gå på toaletten några gånger brukar det försvinna.
Lite svårare att göra detta på jobbet, då känns det som om det är bättre att bara gå på toaletten. Ifall att...

Senaste veckan har jobbet nästan knäckt mig - jag kan ju inte! Men sista två dagarna (innan semestern) trillade polletten ner och det kändes verkligen som om jag kunde gå på semester med gott samvete.

Vinst!

Semester ja... Den lilla detaljen hade inte min mage uppfattat. Kl 6 i morse vaknade den och skrek:
MAT!!!!
Det vara bara att lyda. Frukost och sedan en morgonpromenad. Hade tänkt mig ca en timme. Självklart började magen krampa när jag var längst bort och inte en enda toalett i sikte. Jag går, kniper och knyter händerna. Hoppas...
Det går över! Jag kan avklara promenaden i nästan planerad rutt.

Vinst!

Varför tävla mot andra när jag kan tävla mot mig själv? 
Nej, åka och bada idag kanske?