Ibland behöver man en väckarklocka. På många olika områden i livet. 

Skrev i höstas att jag i alla fall aldrig behövt sjukskriva mig på grund av sjukdomen. Några veckor senare låg jag hemma helt orkeslös. Det jag orkade var de nödvändiga löprundorna in på toaletten. Efter ett tag fick jag återse mina käraste ovänner - kortisontabletterna. Efter en vecka var jag uppe och sprang som en duracellkanin. Överlycklig att jag var tillbaka som "vanligt" igen. Har varit konstant lycklig sedan jag började äta dessa piller. Om det beror på pillren eller att jag bara är glad över livet vet jag inte. Kanske både och.

Ska sluta med dessa underbara helvetespiller om en vecka. Vad som händer efter det får vi se. Kanske hamnar jag i den berömda kortisonväggen med mungiporna nere i knäveckan. Lagom till jul, väldigt passande. Men nära och kära - jag ska försöka att hålla humöret uppe så gott jag kan! Lovar!

 

Har jobbat väldigt mycket med Mag och tarmföreningen, speciellt Västernorrlands länsförening, sedan 2007. Jag har lärt känna väldigt många som är i liknande situationer som jag själv är i.Varit på ett antal föreläsningar om allt möjligt som gäller mage och tarm. Det har varit väldigt utvecklande för mig och jag hade absolut inte velat vara uten det. 

Men efter ett tag tar energin och engagemanget slut. Kommer att lämna över ordförandeskapet i länsföreningen efter nästa årsmöte. Känns konstigt, men med samarbete ska det gå bra. Föreningen håller på att komma igång på riktigt nu, det ska bli spännande att se hur det kommer att gå framöver. 

Jag var häromdagen på en filminspelning för en ny "IBD-till låns" film från förbundet. Det var för unga personer, jag var bland de äldsta - vad hände?

Det jag reagerade på var på vägen hem efter den trevliga dagen med bra människor. En av tjejerna hade skrivit på sin blogg: