År som dessa tror jag att många råkar ut för detta beroende. Speciellt under hösten när det börjar bli mörkt.
Inte för att mörkret har någonting med saken att göra. Det råkar bara infalla samtidigt.

Jag erkänner stolt att jag är en av de drabbade. Jag står för det.
Men det finns de som befinner sig djupt nere i träsket utan att själva se det.
En annan kategori är de som vet hur nerträskade de är, men har en familj som inte accepterat detta beroende. Eftersom att jag lever själv har jag svårt att hamna i denna kategori.

Min mamma däremot....
Vid hemkomst njuris igår stod två gigantiska kassar med trattkantareller mitt på bordet.
Vi har varit ute och jagat, jag var ju tvungen att göra något medan det inte hände något. Visst vill ni ha? säger mamma.
Snälla ta, jag har sagt åt henne att sluta! säger pappa och brorsan.

Senare på kvällen uppfinner vi det 11e budordet:
Du skall inte plocka mer svamp än du orkar rensa/ge bort

Jag åkte hem innan syrran idag, och när hon kom förbi hos mig nu i kväll hade hon en hundbajspåse med orensad svamp med sig.
Det är från mamma. Vill du ha? Jag lovade att inte säga till pappa eller brorsan att hon plockat.
Hon smugglade alltså ut svampen till mig.
Ett sjukt beroendetecken.
Visst, syrran lovade att inte skvallra, men jag tycker att detta beroende ska komma ut i ljuset för allas beskådan.

Innan slutet vill jag ge ett exempel på hur man kan uppträda om man är i förnekelsegruppen: Syrran mötte en granne som kom från skogen med en bajspåse full med svamp.
Har du varit ute och plockat svamp, frågade hon.
Nej, svarade grannen. Det här är bara någonting jag råkade gå förbi...

Over and out.
(förlåt mamma)