Jag och syrran satt och funderade lite under middagen i fredagskväll på hur det var när vi var små. Hur vi sjöng med i alla engelska låtar som spelades på radion; utan att egentligen veta vad det betydde.
Om vi sjöng helt rätt ord vet jag inte, men vi trodde det i alla fall.

Några år senare började vi lära oss engelska, och började förstå vad det egentligen var vi hade sprungit runt och sjungit som små...

I vårat barndomshem spelades det en hel del svensk musik när vi var små. Som vi sjöng med i för full hals.
På fredags kväll på den trevliga bussresan hem började de spela en välkänd låt som jag inte hört på flera år.
 Ja, men den här kan ju jag sjunga med i, tänkte jag när jag började höra melodin på låten. Men när de började sjunga kom jag snabbt fram till att jag inte kom ihåg texten, och att jag absolut inte fattat vad de sjungit om när jag hörde den när jag var liten...

Så här kommer ett utdrag ur Botjitta, av Iggesundsgänget:

Å hon höll mig så kär å ja' höll ‘na så när
Men jag vet inte vilken du är.
"Kom igen lite senare på kvällen
Närsom bonnjäveln krypit under fällen
Så får du ta mig så myche' du vill,
Ja du får ta mig så myche' du vill."

Å dagen den gick å kvällen den kom
Och till Botjitta vände jag om
Å där låg hon å dravla' me' låra'
Å me' handa' ja' kavla' undan håra'
För se där skulle druligen in,
Ja se där skulle druligen in.

Så jag tog å satte på ‘na det var en enkel sak
Å herre gud va' det smakade bra
Hon börja' stöna å dra efter andan
Å så förde hon undan picken me' handa'
Å se bad hon mig vänta ett slag,
Ja se bad hon mig vänta ett slag.

Men se vänta de' kunde då rakt inte jag
När han stod i sin fulla parad
Så istället så stoppa' jag dit ‘an
Ett par tre tum upp i skitan
Å se då tuppa Botjitta av,
Ja se då tuppa Botjitta av.

Men jag tror jag lyckades växa upp utan allvarligare men.
Eller hur?