En dag förra veckan när jag skulle iväg och jobba satt jag på morgonen och tittade på något morgonprogram. De pratade om ett forskarprojekt i Umeå, där 8 försökspersoner fick testa hur det var att vara utan mobiltelefon.
Min första spontana tanke var: men gud vilken fånig undersökning. Har de inget bättre för sig?
Sedan när jag började lyssna på de resultat som de kom fram till att det kanske inte var någon dum undersökning ändå. Det blev lite som en tankeställare. Bl.a. kom de fram till:

*Försökspersonerna blev tvugna att planera sin dag mycket bättre.
*De var tvugna att köpa väckar och armbandsklockor.
*De åkte hem och hälsade på fler kamrater.
*De fick en väldig abstinens första dagarna.
*Säkert någonting mer.

Jag vet inte om det var någonting undermedvetet, men den dagen glömde jag min mobil i skåpet på stationen och fick lov att vara utan hela dagen! Mycket jobbigt.

Men alltså det är ju en ganska hemsk utveckling som varit, inte minst under min livstid:

*Som femåring skrattade mina föräldrar åt mig när jag sa att jag ville ha en mobil när jag blev stor.
*Någon gång under lågstadiet eller mellanstadiet skaffade mina föräldrar familjens första nalle. Ungefär lika stor som en tegelsten.
*I början av högstadiet fick jag och syrran vår första mobil. Som vi delade. Mycket praktiskt...
*I slutet av högstadiet hade jag min egna mobil. Alla hade Nokia, och alla satt i rasthallen i skolan och spelade Snake. När Snake 2 kom var det helt otroligt! Bästa som hänt! Coolt, ba. (Alla som hade en Erikson gömde den i skåpet, eftersom den var så ful)
*I gymnasiet blev det mer och mer hypat, och fler och läckrare ringsignaler poppade upp, kameran kom också. Ju bättre kamera, desto häftigare var man.
*Just nu är jag glad att jag har en mobil. Med fungerande kamera och där det får plats med lite musik.
*Det går fortfarande att ringa med mobilerna! Faktiskt! Fantastiskt!