Oj, vad mycket som kan få en att le.
Ibland är det nästan lite kul att se hur lite man egentligen kan bli glad över.
Jag kommer ihåg att jag en dag för rätt länge sedan (typ i gymnasiet) mötte en kille som gick på Nylands skola när jag gick där. Jag tror han gick i mellanstadiet när jag gick lågstadiet, kommer inte ihåg så noga. Jättesnygg tyckte jag att han va på den tiden i alla fall, och var nog lite smygkär i han. När jag nu mötte honom på gatan, flera år efteråt, hejade han. På mig! Han kom ihåg Mig! Japp, jag gick med ett leende på läpparna resten av dagen.
Nyss, när jag letade några snygga örhängen hittade jag ett par som jag köpte i Australien, som jag trodde att jag tappat bort! Snacka om lycka!
Jobbets kontor ligger i Bergsåker, och därför måste vi köra över en bro flera gånger om dagen för att komma in till Granlo och stan. För ett tag sedan kom de på att bron var lite för svag, och satte därför upp trafiklysen, så att man bara kan åka åt ett håll i taget. Dessa har varit tidinställda, och om man missar grönt precis får man vänta såå länge, även om det knappt kommer nå bilar från andra hållet. För någon dag sedan när vi skulle in till stan, och svängt ur rondellen såg vi hur det precis blev rött. Ingen idé att stressa alltså. Men till vår förvåning blev det grönt igen när vi kom fram, utan att någon bil alls passerat! De har ändrat ljusen så att de känner av bilarna som kommer! Snacka om folkets jubel inne i den lilla gröna Caddyn!
Solens strålar kan också räcka för att man blir glad.
Tyvärr ser jag dem inte idag, men då får jag väl hitta på nått annat.
Life is lovely!