Januari - Nangijalamånad
Några dagar senare ringde pappa. Min före detta kollega från tågtiden, Vincent, hade gått bort. Han klarade inte av att kämpa mot cancern längre. 36 år gammal. Två barn som blir faderlösa. Livet är inte rättvist. Jag hoppas du mår bättre där du är nu, Vincent!
Pappa lyckades ringa mig innan jag såg på alla statusuppdateringar från andra tågkollegor på Facebook. Precis efter hans samtal gick jag in på hans profil, och redan hade några skrivit till honom. Om hans död. Detta var vid 17-tiden.
Senare på kvällen skulle jag gå in och titta igen, men då var profilen borttagen. Jag är väldigt tacksam för det. Det finns inget sorgligare än att läsa alla farvälmeddelanden på någon avlidens Fb-sida. Tro mig, jag har läst en del sådana, som tillhör några jag aldrig lärde känna. Grät floder. Hur det skulle kännas om man läste liknande meddelanden till någon man kände vill jag inte veta. Så jag är tacksam att detta beslut togs, att ta bort sidan. Förmodligen var det hans vilja, ett beslut som togs när de visste att det skulle gå åt detta håll.
Skämmas?
Var och simmade i fredags, och i omklädningsrummet hände detta:
En tjej i ca 12-års åldern är där med sin (vad jag gissar) mormor. De har redan simmat och håller på att klä på sig för att gå. Tjejen säger plötsligt till sin mormor:
Men titta! Jag tog på mig trosorna åt fel håll!
Ja, vad tokigt, säger mormodern. Sätt handduken runt midjan och ta av dig trosorna och vänd på dem, tillägger hon.
Flickan gör så utan protest.
Jag blev helt förvånad. Ska man skyla sig själv i omklädningsrummet? Är det fel att visa någonting som alla andra i samma rum har? Det var någonting jag missade helt i min uppfostran...
(Hur hon klarade av att duscha har jag ingen aning om...)
Hur ska denna flicka bli när hon växer upp?
Blir hon rädd att visa upp sin kropp?
Gömmer hon sig under stora pölsiga klädesplagg?
Gömmer hon sig i vassen på sommaren när det ska badas?
Får hon anorexia för att hon inte "duger"?
Överför hon denna osäkerhet till sina egna barn?
Vem ska hjälpa till att ändra på detta? Någon i familjen, eller kanske hela samhället? Sverige blev för några veckor sedan uppmärksammat för att något företag hade "mulliga" skyltdockor. Eller jao... Mulliga och mulliga! De ser väl ut som en vanlig smal tjej ser ut. Ingen, eller i alla fall ingen frisk person, ser ut som de "vanliga" smala skyltdockorna, så varför inte slänga ut dem helt? In med fler "mulliga" och varför inte "feta" skyltdockor? Sluta redigera ner vikten på modeller i reklam.
Tidningen Vouge gav nyss sina modeller rätten att äta och gå på toaletten under en arbetsdag.
Wow.
Grattis.
Jag undrar hur de stackars flickorna ens har kunnat gå med på de arbetsvillkoren de hade innan? Inte för att de nya är de bästa precis...
Hur hamnade de där i den branschen från början? Hur var deras uppfostran? Blev de aldrig uppskattad för hur de såg ut när de var små? Uppmanades de att gömma sig bakom handduken när de skulle byta om?
Man undrar ju....
Tragiska veckor...
Senaste veckorna har jag hört om ett stort antal människor som tagits från oss på mer eller mindre oväntade sätt... Ingen närstående till mig, men vänners släktingar och vänner. Till er alla vill jag skicka en tanke!
Det har som sagt varit många olika slags bortgångar, och det slår mig hur vi "medmänniskor" hanterar och möter dessa nyheter. En person som varit sjuk länge tycker vi synd om, men blir inte förvånade. En person som plötsligt går bort utan minsta förvarning förvånas vi över och tänker på hur synd det är för de närstående. Eller, nu rättar jag mig själv. I båda dessa fall tänker vi på de anhöriga.
Om man får höra på nyheterna om en idiotisk, tragisk och onödig olycka med döden som utgång skrattar människan åt det och tycker att de får skylla sig själv. Hör man det på nyheterna berör det inte en själv på samma sätt, det finns ingen personlig knytning, och då sällan någon förståelse för vad som händer runt omkring.
Det är en dåre som försvunnit, enligt vad man kan läsa ut ur tidningarna.
Skulle man däremot känna någon anhörig blir det en helt annan syn. Informationsflödet på facebook kan visa upp att det faktiskt är en människa som försvunnit. Visst kan det ha varit dumt det som gjorts, men det är fortfarande en människa med släkt och vänner som kommer att sakna denne.
Jag tänker på er alla som saknar någon som försvunnit. Vem det än var och hur det än hände så är det tragiskt. Ingen förtjänar att dö, och vissa hade behövt en andra chans innan det var försent.
RIP
Hört...
Hej PMS/PMDS
Har länge funderat på varför jag har det berg-och-dal-banehumör som jag har. Eller som jag känner, det märks tydligen en inte alltid utåt. Jag har svårt att inte le, på gott och ont.
Fick höra Hur kan du alltid vara så glad? när jag var påväg ner i en längre nedstämd period. Det kändes konstigt.
Men sanningen är att humöret går upp och ner, och kan ha väldigt snabba svängningar.
Vissa längre perioder har jag varit nere konstant. Men detta har jag fått hjälp upp ur, Tack för snabb insats ni medverkande!
Men senaste månaderna har det varit kortare djupa dippar. Som med närmare eftertanke alltid befunnit sig strax innan mens.. Något som allmänheten avfärdar som PMS. Det har även jag, i flera år.
Då jag får mensen kommer jag på att "Ja, det kanske var därför jag var så sur i förrgår" eller "Det var väl därför höfterna ömmade". PMS.
Men Vad är PMS egentligen? Det är ingenting vi egentligen pratar om vad det är, utan mest skyller sura tanters humör på.
Hittade nu en sida som svarar på detta: (alltompms.se)
PMS innebär att man har minst ett psykiskt och ett fysiskt symtom som regelbundet uppträder veckan innan mens.
Man vet faktiskt inte riktigt vad det beror på att vissa har mycket besvär av sin PMS medan andra inte märker något, men vad man vet är bland annat att vi är olika känsliga för hormonella svängningar.
PMDS är egentligen samma sak som PMS. Att det finns två namn på samma fenomen beror främst på att det är praktiskt att kunna skilja mellan olika svårighetsgrader. PMDS innebär att man har svårare, främst psykiska, symtom än vid PMS.
Gränsen går när du tycker att det börjar påverka ditt liv (familj, barn, jobb) i allt för hög utsträckning. Utgå från ditt eget liv och hur du brukar vara under månadens övriga dagar.
Det här jävulskapet har faktiskt orsakat störningar i arbetet. Nu i veckan ett lindrigare avbrott i jobbandet strax innan lunch, då jag tyckte att allt var förjäkligt och visste inte var jag skulle ta vägen. Tog en snabb prommenad runt centrum, men vågade inte gå längre eftersom magh-vetet börjat bli sämre dessutom. Åt lunch lite för mig själv på kontoret, tog en kaffe sedan var det okey och kunde jobba på igen.
Andra gånger har det blivit värre störningar, så jag antar att det är blodsockerhalt, trötthet och hel massa olika andra faktorer som spelar in hur utfallet blir...
Fysiska problem brukar variera för mig. Har sällan ont, mensvärk har sällan varit ett problem. Möjligtvis lite öm. Ömmande höfter förekommer. Senaste månaderna har brösten ömmat en vecka innan. Det var längesedan jag hade det så, funderar på om det kan vara i samband med lägre kortisondos?
Inte jätteroliga symptom i alla fall.. Ska det vara så? Ha ömmande bröst och allmänt sur och tvär i en vecka, sedan mens en vecka med allt det innebär... sedan två "fria" veckor...
Heja....
Tips på hur dessa PMS-symptom kan lindras mottages gärna. Läste att man kan få någon slags antideppresiva tabletter, men det ser jag absolut inte som ett alternativ!
För såhär kan man ju inte gå runt och ha det! Nu spelar det inte så stor roll egentligen, det drababr mest mig. Men ska jag ha en familj i framtiden vill jag ju inte framstå som värsta draken en vecka i månaden.
Tack för ordet..
Ett år..
Jag saknar er, farfar och Per. Ni finns alltid hos mig.
Vi som är kvar måste ta hand om varandra.
2011
Hade en plan på att jag under årsutvärderingen skulle beskriva det gångna året som "Tre bröllop och en begravning - fast tvärtom".
Jag är fortfarande ledsen över det som hände under året, och kommer förmodligen alltid vara det. Jag vet inte hur mycket andra vet, för jag har jättesvårt att prata om det. Speciellt för nyfunna vänner och kollegor.
Även att få ut orden rätt här i text.
Sorg
Vet inte hur det ska hanteras. Vi lär oss inte det innan det inträffar. Om man nu lär sig det efteråt? Jag hade ingen aning hur jag skulle uppträda mot vänner som förlorade en förälder, en vän eller ett barn.
Nu möter jag precis samma oförståelse från mina vänner, de som vet.
Jag vet inte hur jag vill att de ska reagera heller. Kanske bara vara där?
Att göra saker och ha roligt hjälper för stunden, men det hjälper inte till i sorgearbetet.
Melissa Williams träffade mig som med en kniv i hjärtat under senaste danskvällen, när hon i förpratet innan sista dansen före paus berättade (med sin amerikanska accent) om hur hennes första kärlek dött när hon var 16, och sedan bad alla att hålla extra hårt i sin danspartner denna dans. För man visste aldrig vad hon eller han lämnat bakom sig för att få ha roligt under några timmar.
Så skönt osvenskt att stå och prata om sorg öppet inför alla människor som var där. Kanonkväll dessutom.
Nu tog orden slut. Godnatt
...
Vad roligt vi hade den kvällen!!
Foto: Patrik W
I helgen blir det avslutning för vinterns söndagsgympa, och upptaktsläger för orienteringens ungdomar.
Det rullar på. På något konstigt sätt rullar det på utan dig.
Men du är saknad.
Har du Tid?
De senaste veckorna har rusat fram, men ändå känns det som om det som egentligen hände nyss, hände för flera år sedan.
Slutet av förra terminen (förra terminen över huvudtaget) och julen känns som en helt annan tid. En tid då det egentligen inte fanns några problem.
Sedan hände Allt, och tiden försvann.
Träffade en gammal vän i helgen, och frågade om han httat någon ny tjej än? Jag fick mig genast en avhyvling från en annan i sällskapet, som sa åt mig att så kunde jag ju inte fråga, det var ju aldeles nyss det tog slut med exet. När jag tänker efter kanske det var bara någon vecka sedan, men i min skalle känns det som några månader har gått sedan dess...
Men jag har i alla fall kvar tiden, vissa får den berövad allt för tidigt.
Sänder en tanke till familjen V. Vi tänker på er <3
Det gäller att ta vara på tiden och inte ta någon eller något för givet. Det är faktiskt inte säkert att den som alltid funnits där finns där i morgon.
Godnatt
...
Det är hemskt allt som händer runt om oss för tillfället, och det är hjärtskärande att se min vän och kollega Tarek på detta sätt
Jag hoppas er familj och vänner mår bra!
Per Lang
Det kallas en Dödsruna. Att skriva om någon som inte längre finns. Jag har upptäckt att det är mycket lättare att göra detta för dem som levt ett långt liv och som inte längre mår bra av att leva. Värre är det att skriva om dem som inte levt klart livet, som skulle kunna haft fler år bland oss andra. Men jag försöker ändå:
Jag måste ha varit runt 8-9 år när jag följde med några kompisar för att lära mig orientera. Jag tror, men är inte helt säker, att du var där redan då. Vi blev upplärda av gamle Berra, men såg hur den äldre gruppen alltid kom tillbaka från sina marathonslånga pass med stora leenden på läpparna, berättandes om allt de varit med om. Häftigt.
Några år senare var vi också där, i Per Langs träningsgrupp. Vi sprang långt, fort, vilse och lekte en hel del. På vintern spelade vi snöruggby, men det var på den tiden man kunde använda brorsan som boll… På sommaren var myrfotboll inget ovanligt. När vi inte orienterade, såklart.
Ett antal resor har det blivit genom åren. Eftersom framförhållning inte alltid varit Pers starka sida har det många gånger varit ”vi gör det/åker dit i morgon”. Men alla resor bär med sig minnen. Som träningslägret i Skåne, där vi nästan blev fast när lånebilen plötsligt slutade fungera i Köpenhamn, men vi hann ändå precis tillbaka till kvällens tävling. 
Skåne, längesedan
Eller alla de USM läger och tävlingar vi åkte på, eller alla de varv vi åkt i rondeller runt om i Sverige. Eller hur roligt man kan ha genom att veva ner rutan och ropa på folk… Listan är lång, och allt finns kvar.
Det är inte bara det roliga som finns kvar, utan även vi som personer. Jag menar att jag, och förmodligen alla andra som Per tränat, inte skulle vara den person som vi är idag om inte han varit där för oss. Han lärde oss att vara ett lag, stötta varandra och, inte minst, ha roligt.
Under USM 2001 (tror jag det var) peppade han hela truppen så att alla kände sig som vinnare, fast att det bara var fyra som faktiskt hade vunnit i själva USM-stafetten. Men alla hade ju varit med och hejat fram laget, så alla var ju delaktiga i segern.
Hans filosofi var alltid att utan en bra grund att stå på skulle det inte gå att få en bra spets, och alla är lika viktiga.
Per var alltid den som hämtade om man inte hade skjuts till träning eller tävling. Han näst intill tvingade med en. Men när jag tänker efter så har det bara varit bra, annars hade i alla fall inte jag kommit iväg så mycket som jag gjort.
Hans egen hälsa var inte alltid den bästa, men han klagade aldrig. Han var där ändå, även om han inte kunde träna själv, så hade han tusen andra projekt på gång.
Han gjorde allt för att alla ungdomar skulle få en bra utbildning inom sporten. Att ha roligt var ledordet. Trots att han inte alla gånger var överens med föräldrar och andra klubbmedlemmar var det ungdomarnas bästa han kämpade för. Föra att de/vi skulle få roligt och lära oss. Han njöt när han fick höra av en av adepterna att USM-äventyret som han ordnat hade varit det roligaste, det var enligt honom det bästa betyget man kunde få.
Per, jag kommer sakna dig enormt mycket, och jag vet att jag inte kommer vara ensam om det. Jag förstår fortfarande inte att det är sant. Det känns som om jag blivit utsatt för något dåligt skämt, och att du när som helst skulle kunna ringa och säga:
Tjenare Jonsson! Vi skulle behöva planera vårens träningar och läger, har du tid för en kort sittning nu på måndag? (kort sittning=helkväll)
Som sagt har aldrig framförhållning varit din starka sida. Så på ett sätt är det så typiskt dig att försvinna så här fort helt utan förvarning. Hur ska vi klara oss själva utan din uppmuntran och dåliga skämt?
Men jag hör dig säga: Ärs, det är lugnt, det fixar ni! Lyft blicken bara.
Det finns otroligt mycket mer att berätta och skriva om honom, men jag slutar ändå här. 
Foto: Magnus
Hejdå Per, hoppas du hinner träna upp flåset tills vi ses nästa gång. Då ska vi köra Keps-OL och Jagad, och då ska du också vara med!
28 feb 1956 - 21 jan 2011
Farfar
Under sommaren när jag var 5 år hade jag en liten blå cykel med stödhjul. Stödhjulen togs under sensommaren bort och jag kunde till min lycka cykla helt själv!
En lång vinter utan cykling gick, och snart blev det äntligen vår! Vi åkte ner till farföräldrarna igen, och ute på gårdsplanen stod farfar med min lilla blåa cykel.
Men vad gjorde han? Satte han på stödhjulen igen???
Ja, vi tänkte att det kanske var bäst att börja med dem på, eftersom det gått så lång tid sedan du cyklade sist, sa farfar och alla runt omkring höll med.
Jag stod helt stilla och var mållös. Varför gjorde de sådär? Trodde de på allvar att jag skulle ha glömt hur man cyklade? Gråten var väldigt nära. (Det kan hända att jag började grina, det har jag förträngt.)
Farfar började skratta, öppnade sedan garagedörren och tog fram en fin ny, större, vit och rosa cykel!
Nej, vi skojar bara, vi tänkte att du skulle få börja med någonting större, vi skruvar på hjulen på den blå så Maria kan cykla på den i stället, sa han (ungefär)
Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag hade i magen när jag cyklade ner för en lätt nerförsbacke och förstod att den som sprang bredvid för att hjälpa mig hålla balansen hade släppt och att jag faktiskt cyklade helt själv på den stora cykeln. Det var underbart!
För nio år sedan ramlade min farfar ner för en stege bakom huset och bröt nacken. Det resulterade i förlamning från midjan och neråt.
Han har för det mesta bott hemma och blivit omhändertagen av farmor. Senaste året har han varit på avlastning (hemskt ord) en vecka i månaden. Under de tider han var hemma kom hemtjänsten till dem 6 ggr/dygnet. De lärde känna de flesta av hemtjänstarbetarna väldigt bra. Han berättade (en del snuskiga) historier, de lånade böcker av varandra och skvallrade lite om allt möjligt. De blev som om de också var med i familjen.
Jag tycker det har varit hemskt att se honom sittandes och liggandes de senaste åren. Det har varit han, men ändå inte. Den farfarn som vi kunde vara ute och åka bil med i timmar, spanandes efter björn, eller han som jag satt och småsparkade på benen på skoj under matbordet, eller han som vi var ute och fiskade med i den lilla båten i sjön utanför stugan fanns liksom inte kvar. Men den kloke, historieberättande och precisa farfarn har funnits kvar, tack och lov.
Vi fick en bra jul 2010 i alla fall, då var han hyfsat pigg. När vi satt och lekte med en kamera och förstoringsglas var han med och gjorde några grimaser.
Efter nyårsafton detta år började farfar bli allt sämre, och fick bli inlagd på sjukhus. Men fram till 19 januari blev han skickad mellan sjukhuset och hemmet tre gånger, tills han till slut inte orkade mer.
Farfar, jag hoppas du har det bra där du är nu.
Hoppas de har mycket fisk att fånga, många fåglar, björnar och andra vilda djur att spana på, och att du hittar några bra kortspelare.
Vi kommer sakna dig farfar, men vi vet att du har det bra nu. Så jag säger:
På återseende
"Alla ska behandlas lika"?
I alla fall fanns det en hypotes om att detta kan ha varit en anledning varför det gått så bra för dem. Jag tycker det är synd att de inte fick komma in och debattera mer innan valet, då hade förhoppningsvis inte så många röstat på dem. Men det är min hypotes.
Enligt det nämnda partiets presstalesman kunde man inte bara tro att all publicitet varit bra för SD, eftersom att allt som stått i tidningarna inte alltid varit positivt. Han var väldigt besviken att de behandlats på detta sätt.
Vi vill bli behandlade som de vi är! avslutade han inslaget.
Jaa, det är nog fler som vill det, ska du se...
Var var Du?
När jag fick höra om tsunamin första gången åt jag frukost hos mormor, när planen flög in i World trade Center satt jag på buss 20 mot Kvissle. Syster berättade att Astrid Lindgren dött på busshållplatsen utanför Nivrenaskolan, men jag trodde inte på henne.
I natt hade min krångelmage förvisat mig till toaletten mitt i natten, något som inte är helt ovanligt nuförtiden. När jag satt där hörde jag tidningen dimpa ner på hallgolvet. Jag gick halvsovandes tillbaka till rummet utan att ta upp den, men när jag väl lagt mig kom jag på att jag kanske skulle titta om det stod valresultatet.
Tassade tillbaka ut i hallen och läste:
Reinfeldt regerar vidare med darr
Gick tillbaka till sängen och kunde inte somna om på någon timme.
Klockan var 3.45
Jag är inte så väldigt vidskeplig av mig, men i morse gick en av mina fina te-muggar sönder när jag hällde i tevatten. Hur ofta händer det liksom?
Men med tanke på föregående inlägg får vi nu hoppas att det i alla fall blir en liten ändring inom sjukvården. Om inte annat får jag försöka allt jag kan med att hålla mig så pass frisk att jag inte behåver gå som långtidssjukskriven under de kommande 4 åren. Men jag hade ju tänkt att bli frisk.
Helt frisk.
Hoppas.
Nu! Iväg för att träffa en släkting och en vän som jag längtat efter länge!
Tjing
Rösta!
Politik är ett ämne jag inte alls är så intresserad av, och speciellt inte någonting jag gärna är med och diskuterar om. Förmodligen för att jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskap för att kunna just diskutera alla viktiga politiska frågor.
Men idag är det valdag, och jag tycker absolut att man ska rösta.
Jag gjorde SVT:s röstkompass för att få en liten hum om var jag ligger, som sagt, jag är inte insatt i det hela.
På mitt resultat hamnade alla partier, inklusive SD och Fi, mellan 50-60%, med väldigt blandat mellan blocken. Piratpartiet fick 25%. Så det blev jag inte mycket klokare av.
Bestämde mig sedan att rikta in mig på ett fåtal frågor som jag tycker är viktiga, och vad partierna tyckte.
Så i fredags klev jag iväg till röstlokalen och lade mina röster.
Som en vän sa igår så vill de flesta partier åt samma håll, men det är vägen dit som skiljer dem åt. Frågan är ju vilken väg som är bäst, och vilka vägar som gör att man går vilse...
Sjukvåren är verkligen någonting som jag tycker är bland de viktigaste frågorna.
Och jag blir ledsen och förbannad när jag idag läste bakomliggande blogginlägg för denna video:
Röstlokalerna har äppet några timmar till, så gå och rösta!
...
Så länge man själv och ens älskade vänner och familj lever så ska man inte klaga.
RIP Leah.
Det var allt för tidigt, allt för onödigt.
En stor kram till din familj <3
Moder Jord vs. Människan 1-0
Det kännas som om jag är i någon slags radioskugga. På något sätt.
Jag har i några veckor inte orkat ha koll på cyberrymden. Alltså nyheter och mina vänners bloggar. Ändå har jag suttit på fejjan hela kvällarna. Men har inte orkat engagera mig i mycket mer än så. Att trycka på "like" lite då och då är ungefär det jag orkat.
Så det kom som en chock i torsdags när jag fick höra att hela Europa inte kunde flyga. Vem kunde ha trott att pappsens planerade weekend till Bryssel blev en helg i Vemdalen, knaprandes på brysselkål (och förmodligen någonting annat i dryckesväg)?
Jag råkade hamna på ett av SVTs underbara (?) nya underhållningsprogram nu i kväll (Bubblan ?) när jag kom hem. De stänger ute tre kändisar från all media i en vecka, sedan får de komma in i en studio och gissa på vilka nyheter som är påhittade eller riktiga. Ja, det var ju verkligen det programmets räddning att en sådan här naturkatastrof hade hänt, annars hade det varit ett riktigt sömnpiller.
Köpte med mig en kvällstidning (ingen reklam för vilken här inte) att läsa på tåget idag. Där i kunde man läsa om alla hemska konsikvenser detta flygstopp skulle bidra till.
- Folk skulle behöva ta andra färdmedel som tåg och buss och missa viktiga möten
- Folk som är ute och reser får svårt att ta sig hem i tid.
- Export och import blir lidande
- Exotiska frukter kommer att ta slut, och det kommer dröja länge innan importen kan börja igen.
- mm
Jag menar, Haiti släng er i väggen! Klaga på amputerade armar och ben, här i Eropa snackar vi Kris! Vi får ingen exotisk frukt!
Nej, jag vet att det självklart blir konsekvenser av den här askan som virvlar i luften, och att det kommer drabba många negativt. Men vi lever fortfarande. Våra hus står upp. Om vissa livsmedel tar slut så har vi andra i överflöd. Missar vi morgondagens möte som skulle ha hållts på södra sidan Europa går det nog att skjuta upp ett litet tag. Hakona matata.
Och skänk en slant till Haiti.
Over and out
OS-Sverige
Hur ska de klara av att idrotta i två veckor?? Jo, en riktig ordentlig kolhydratuppladdning.
Chips/dricka/öl konsumtionen slår i höjden. Heja hälsosamma Sverige...
Bad Romance
Så jag erkänner: jag föll! har fallit. faller! Även fast att jag vet att, som Iggesundsgänget sjunger: Det går åt helvete i alla fall.
Okey, låt mig ta det från början. Första gången vi träffades var... någon gång under min tripp Down under. En kompis presenterade oss för varandra. Vi träffades bara hastigt, sa Hej, sedan var det inget mer med det. Ungefär ett halvår efter att jag kommit hem tog vi upp kontakten igen. Från början träffades vi lite då och då, konversationer mellan mingel bland vänner.
Med åren har dessa oskylldiga träffar eskalerat, blivit allt mer frekventa, och jag har nu erkännt för mig själv att jag är beroende. Jag kan inte klara mig utan! Kan man säga att det är en förälskelse?
Jag försöker därför se positivt på min förälskelse. Vi har tillsammans haft otroligt roligt när vi tittat på kort och tänkt tillbaka på gamla minnen. Under våra mingel bland vänner har jag funnit nya vänner. Jag kan ibland känna att jag fått ett rikare liv.
Men som jag inledde med... Bad ass... Jag försöker hålla fast vid den glamorösa bilden jag har av oss tillsammans, men alla omständigheter runt om gör det svårt. Eftersom min förälskelse aldrig sagt detta till mig rakt ut, utan att jag får veta via andra medmänniskor gör det ännu svårare. Jag tycker att ärlighet är viktigt. Så jag är ärlig mot er som läser detta. Detta har min förälskelse gjort mot andra (mina vänner, ovänner och sådana jag inte känner)
-Skämt ut dem
-Skvallrat
-Avslöjat hemligheter
-Ställt till trubbel innan anställning på ett nytt jobb.
-Ställt till trubbel på nuvarande jobb
-Sett till att personen i fråga har blivit av med jobbet.
-Myglat med pengar...
-Dessutom träffar tydligen min föräskelse andra, bakom min rygg...
Jag menar: Hallå!
Såhär får det ju inte gå till! Jag vet att jag på något sätt måste bli av med mitt beroende, annars kommer det att sluta väldigt illa. Jag är värd så mycket mer än så!
Så nu ber jag om hjälp. Hur ska jag ta mig ut ur Facebookträsket???
...
Orättvisan gör sig påminnd idag igen (fredag). Ofattbart att det ska behöva genomföras. Tänker på er!
RIP
