Vänta, vänta, vänta...
Men men, så är det väl?

Under tiden hinner jag syssla med en massa andra spännande saker, som att städa, diska, städa ur bilen... Vore ju bra att göra det i alla fall!
Lite problem är det när jag fastnar med näsan i Marian Keyes bok "The other side of the story". Alltså, jag blir helt fast! Jag kan inte sluta! Hon är såå bra! Tur att det är kallt och mulet ute så att jag inte får så dåligt samvete att jag inte är ute! :P Engelskan går också bra. Då och då stöter jag på ett ord jag inte förstår, och som jag bara måste slå upp. hälften av gångerna är det något  konstigt irlänskt ord som inte finns med i mitt lexikon..
Jag hörde henne prata på radion förra veckan, Marian Keyes alltså. Den irlänska dialekten är så härlig!!! Jag bara måste åka dit någon gång, hellst till Nordirland! ;P

Man kan ju bli galen ibland på vissa tekniska saker som sker. Och förvånad, ibland.
Några dagar efter att jag kommit hem från min Australienvistelse frågade brorsan vad jag hade gjort med datorn?
Fan, tänkte jag, vad har jag nu gjort?
"Ehh, lagt in lite bilder bara... har det hänt något?" frågade jag
"Nä, den har blivit så snabb bara"
Haha, datorn har ju saknat mig!

TVn däremot har inte märkt att jag kommit hem, eller så blev den bara sur. Jag vet inte.
Typ varannan, var tredje gång man sätter igång den fungerar inte skärmen, men man hör ljud. Självklart händer detta när man redan har gått och satt sig. Stänger man av och sätter igång den igen fungerar den, för det mesta. Om man står framför den. Hinner jag tillbaka och sätta mig i soffan kan man nästan räkna med att jag måste gå tillbaka och göra om allt igen.
Om jag däremot står framför tvn redan första gången jag trycker på den fina on-knappen kan du ge dig fan på att den fungerar!

Dagens I-landsproblem...

Så tog jag en sväng för att träffa doktorn igen. Alltid lika roligt.
Min sjukdom är ju också väldigt rolig för tillfället, jag mår inte alls så bra som jag brukar. Men enligt provtagningen är det inga problem alls. Enligt provsvaren mår jag bra. Men så kan det tydligen vara med min sjukdom.. hrm..
Så nu är det bara att proppa i sig högre doser av det ena och det andra, och hoppas att det blir bättre.

Sitter och tittar lite på lägenheter. För det vore ju trevligt att flytta snart!
Men först måste jag ju ha jobb. Sedan är ju frågan vart jag ska bo...
Kanske med någon? någon som vill bo med mig? =)
Jao, vi får se. Sommaren hade jag tänkt att fortdaätt hemma i alla fall!

Kattis och Sandra ligger och latar sig på stränderna i soliga Thailand, typ.
Men när de inte gör det dricker de goda drinkar i konstiga glas, och skickar hälsningar till mig! :P

Tihi, Tack tjejer! Jag blev jätteglad!
...och inte ett dugg avis på er...
:)

Var iväg igår och svängde på rumpan till Zlips på Älvstagården! Oj, oj, oj. Aldrig har jag väl haft så kul på en dans, och då har jag haft det roligt på rätt många danser!
Det vat tätt, tätt, och det gick fort, fort. Att inte fler kommer på hur kul det är, det förstår jag inte.
Så otroligt roligt är det att bugga. Jag fick inte chansen att göra det med någon förra helgen, men igår var det typ hela tiden! oj, vad man märker att kondisen inte är på topp precis...
I morse gjorde sig förkylningen påminnd igen, med halsont. Men det var det värt! Längtar till nästa dans!
:D

Haha, det där var en rolig länk! jag är typ så vuxen som jag borde vara... haha
http://www.vuxenpoang.com/

...men jag tänker ändå inte börja dricka kaffe!

I kväll ska jag iväg och kramas med pojkar. Japp, pojkar. Många! :)
Nä, jag är ingen slampa eller vad du nu tror, jag ska iväg och dansa. ..och då kramas man ju. Mycket trevligt, om han nu inte är för svettig och luktar illa. men om han är bra på att dansa gör det nästan ingenting, tihi.
Jag måste efterlysa lite fler killar till dansbanan, det är faktiskt riktigt roligt! Och man får kramas nästan hur mycket som hellst! Kom igen killar, kom och dansa! ;)

...förhoppningsvis kan jag få bort lite av krypandet i benen på kuppen.
Partaj i Ånge i morgon, spännande!

Jag har varit hemma nu ett tag, men mina tankar är fortfarande i Australien. Ganska mycket att smälta. Väl hemma igen känns allt nästan som en dröm.
Men nu vet jag vad alla andra som rest själv menar med att man inte kan berätta för andra om sina äventyr. Det är svårt.
När jag nu träffar någon säger de alltid: "Välkommen hem igen, berätta om resan!" ännu värre är det när de säger: "Berätta ALLT!" Vart ska jag börja? jag har ingen aning, det finns så mycket. Känns lite svårt att förklara dessutom, eftersom allt där nere är så annorlunda än här hemma.
Hur mycket man än berättar så kommer de som lyssnar ändå aldrig  att förstå.
En sak som är lite jobbig är alla skämt man hade med de man träffade. Om jag skulle säga "fuck" här hemma, med en liten nordengelsk dialekt är det ingen som skrattar, men jag tycker att det är hysteriskt roligt. Visst jag kan förklara, men de förstår ändå inte helt, eftersom de inte var med.
Då är det rätt skönt att jag åkte med några som jag träffar rätt ofta här hemma. Några minnen har vi att dela, och att säga vissa fraser på go göteborgska är alltid lika kul!

Jag är så otroligt rastlös, jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag är väl van att röra på mig mer, men nu är jag bara hemma, förkyld. Men nu kryper det i benen, det är väl ett tecken på att jag börjar bli bättre... Kallt och regnigt är det ute, annars hade jag varit ute o gått ändå!

hehe, Magnus har lämnat lite chocklad vid datorn, dumt av honom, hehe.

Marie fyller år idag, grattis grattis! :D

I morgon ska jag på rekryteringsdag för att jobba på SJ igen. 9-17. Stillasittande. Hur ska det gå?

...men sedan kanske lite partaj på kvällen, någon som hänger på?

Nu är jag rädd att jag är sjuk. Jag har varit lös i magen i flera veckor och förra veckan lämnade jag in prover till sjukhuset som jag får svar på till veckan. Jag hoppas att dom vet vad det är för att jag vill vara som vanligt igen *snyft*.
Vi var på Hälsingekaveln i helgen. Det var en jobbig terräng, men i vanliga fall skulle jag i alla fall orka springa lite fortare. Våran bana var 2,6 km och det var nästan en D 12 bana. Ändå kom jag 11 min efter dom som vann. Man kunde inte skylla på vädret, för det var ganska kallt på lördagen. På söndagen gick det inte heller så bra. Då var det kavel och varmt väder. Jag sprangandra sträckan. Första sprang en tjej som hette Kristina, Från Forsa OK, som jag aldrig sett förrut. Tredje sprang Eleonore Shalin. (...)
Det måste vara något fel på mig för att jag börjar lätt att grina. Bara jag tänker på vad det kan vara på mig så börjar jag att grina. Mest på kvällen. Och idag när vi åkte hem läste jag i VR att en tjejs lillasyster hade dött i cancer när hon var 20 år. Hon hette Hanna... Att hon hette Hanna var värst. Jag tänkte hela tiden på att det var jag som hade cancer. Det tog nästan en timme att läsa den där artikeln på två sidor, eftersom jag inte ville börja storböla i bilen.
Om jag har otur kanske jag inte får träna på länge! Hur ska jag stå ut då? Jag blir rastlös om jag bara är "ledig" från träningar en dag, om jag inte har läxor.
Nu måste jag gå och lägga mig, för jag är så jävla trött. Undrar om jag ska cykla i morgon?
/Hanna

Jag skrev inte så mycket dagbok när jag var liten, men ibland gjorde jag det. Jag hittade nyss det här inlägget i en gammal dagbok. Det enda inlägget om när jag blev sjuk. Precis 7 år sedan, lite lustigt. Som tur var var det inte cancer, utan "bara" en kronisk tarmsjukdom kallad Crohn. Som jag alltså får dras med i resten av mitt liv. Men med medicin fungerar det rätt bra, för det mesta.
Att resa i Australien gick väldigt bra, långt över förväntan. Komiskt nog blev jag genast sämre på flyget hem... Jag antar att min mage trivs Down under!
Medan jag var borta blev jag invald i styrelsen för Mag och Tarmsjuka (RMT) i Västernorrland. Igår var jag på första styrelsemötet, och helt plötsligt var man ungdomsansvarig... Vi siktar på en träff till hösten! ..med en massa skitsnack! =)  Har du också en kass mage är det bara att ta kontakt med oss!  Det är ingen idé att sitta själv och tycka synd om sig själv, det hjälper ändå inte. Det finns fler, många fler, med samma problem.
Lyssna på din kropp, så går det bättre!

Jag vill bara tacka alla för min underbara födelsedag!
..visst allt kan inte vara perfekt, men i år var det nära!
En otroligt rolig utekväll i lördags, sedan en massa tårtätande (lite krångligt blev det ju, tihi) och sedan avsluta med att åka och dansa. Mycket trevligt! =)
En massa dyra presenter bryr jag mig inte om (jag nöjde mig bara bra med pengarna och Killers CD!), alla roliga sms, mail och inlägg var de bästa presenterna. Tom ett telefonsamtal från thailand!
Puss, puss, puss på er allihopa!

Så har man varit hemma över en vecka, och kännt sig hur bra som hellst! På topp! (i alla fall när jetlaggen gått över)
Jag började träna lite smått. Efter några gång/joggingpass hoppade jag i fredags på cykeln, drog ner till Bommen och tog ett helt joggingvarv i elljusspåret, och trampade sedan hemmåt igen. Det tog i alla fall 1 timme och 15 min, och med min kondis just nu är det rätt mycket!
Det känndes rätt okey, och på söndag morgon gjorde jag samma sak igen. Inte lika lätt den här gången, men det är väl inte så konstigt att det går tungt när man tränar? Eller?
Men på kvällen kom det:

Halsont!

Självklart tänker jag: vad dum jag är som inte kännde det i morse, och gick hem och sov i stället.
Problemet är att jag alltid tänker så när jag blir sjuk.
"Varför kännde jag inte att jag var påväg att bli sjuk? Jag kännde ju att det gick mycket segare än vanligt, osv"
Men, jag lär väl mig tillsut. Förhoppningsvis.
Den här förkylningen hoppas jag går över mycket fort, jag vill upp på cykeln igen!
Och ut i skogen!

Efter 7 månader Down Under känns det lite konstigt att komma hem igen.
Vad?
Allt.
Att ständigt vara på resande fot blir som en livsstil. Jag var van med att allt som jag äger och har får plats i en 65 liters ryggsäck. Allt jag har att äta finns i en liten kylbag från Coles Supermarket.
Helt plötsligt hade jag en garderob full med kläder, det gick nästan att välja i över en vecka på vad man skulle ha, och fortfarande ha kläder kvar utan att behöva tvätta! Blir jag hungrig går jag bara till kylskåpet och äter någonting (hmm.. inte så bra för vikten, men det ska bli skärpning på det. En vecka kan man göra så i alla fall)
Helt plötsligt kan jag ringa och besöka alla mina underbara vänner precis när jag vill, krama min familj hur hårt jag vill.

Helt plötsligt kom jag på hur sjukt less jag var på att bo hemma...

Att bo på ett hostel (typ vandrarhem) är bland det roligaste som finns. Och jobbigaste. Man vet aldrig när rummet delas med en, eller fler, snarkande människor som håller en vaken hela natten. Har man turen att inte ha någon snarkare i rummet kan man ge sig fan på att någon konstig fågel sitter utanför fönstret och börjar sjunga "vackert" tidigt, tidigt på morgonen.
Vem vet, jag kanske sover överst i våningssängen, och killen/tjejen under tar hem någon över natten. Även det har hänt, och av det gungandet är det inte lätt att sova.
Det finns som tur var öronproppar, och det hjälper ju mot ljuden i alla fall. Utan dem hade jag varit en vandrande vålnad efter denna resa...
Men som sagt, hostel är ändå underbara. Det är alltid folk där att prata med, om inte på rummet så nere i köket/utegården/tvrummet, vad som nu finns. Men jag rekommenderar köket, det är där det händer! :)
I alla fall, har man tråkigt är det bara att gå ner till matsalen och sätta sig med någon som också ser ut att ha tråkigt, och börja snacka. Alla vill snacka, så det är inga problem. Om personen du valt mot förmodan inte skulle vilja det, är det bara att välja ett nytt offer. Jag lovar, det kommer sluta med att du sitter och pratar hela kvällen!
...och går och lägger dig precis då de som snarkar har kommit in i ryttmen uppe på rummet.

I med öronpropparna och godnatt! :)