Man blir mest deprimerad - men också lite förbannad. Ska det vara så här? Hur tänker folk?

Har tittat på "Matakuten" nu i kväll och förundras, än en gång, över hur hemsk denna skolmat är.
Mat är bland det viktigaste vi behöver för att överleva. Vårt bränsle för att få maskinen som kallas kropp att fungera.
Barn är vår framtid (behöver väl inte säga så mycket mer om det?)
Hur beslutsfattare kan dra ner på resurser och pengar till skolmat som Sveriges Alla barn får är obegripligt.
Det är rätt sjukt. Sveriges alla barn får gratis skolmat. Duktiga Sverige. Men det är bara skitmat barnen får. Halvfabrikat proppade med alla möjliga konstiga tillsatser.
Visst, många tillsatser är testade, och bevisligen inte farliga. En och en.
När det börjar närma sig 60-70, förmodligen mer, tillsatser i veckan har jag svårt att tro att alla dessa lyckas hålla sams i kroppen. Följden blir fettma, sjukdomar och dålig koncentration i skolan.

Förra omgången av Matakuten gjorde tydligen stort intryck på många håll i landet, men det märks ju tydligt att detta inte skett överallt...
Bert Karlsson har de senaste dagarna blivit en av mina nya idoler. Visst, han kan lätt uppfattas som en arrogant, bäverliknande surgubbe. Men han har ju humor och ett brinnande matintresse, och en stark vilja att förändra skolmaten. I like that!
Jag hoppas att han kan få Livsmedelsverket att göra ett bättre jobb, få dem förstå det viktiga som rör matfrågor.

För det behövs tydligen en tjock gubbe som vågar säga vad han tycker för att folk ska lyssna.
Han säger egentligen samma sak som Annika Dahlqvist. Men hon uppfattas av allmänheten som en tokig surtant med en egen sekt. Jag har inte hört talas om "Bert Karlsson-sekten", och tror inte att den kommer dyka upp (snälla, säg till om jag har fel)

Over and out

...livet alltså.
Nöjesnyheternas hetaste nyhet denna morgon var att Partick Swayse dött, endast 57 år gammal. "Ingen ålder" enligt tidningarna.
Men 57 år är ju en hel evighet! Han har haft ett helt liv!

1 år är ingen ålder. Eller rättare sagt 359 dagar är ingen ålder!
Det är såå orättvist... ofattbart... och en massa andra känslor jag inte kan sätta ord på. Vill stötta och hjälpa, men hur gör man det 60 mil bort?
Men gamla vänner ställer alltid upp! Det lovar vi.

RIP J

Hela min uppväxt fanns hon där. I det stora vita huset längre upp i backen.
Så länge som jag kan komma ihåg gick jag och syster upp dit varje lördag, efter barnprogrammen, för att hälsa på.
Vi fick godis, kakor och saft. Vi spelade kort eller ritade. Slasktunna var det populäraste spelet.
Efter några år kom våran lille bror på vad vi gjorde. Vi började smyga upp dit, medan mamma eller pappa uppehöll bror att inte se vart vi tog vägen. Efter kanske någon timme kommer han ändå på att vi var borta, och var vi gått. Och kom också dit. Lite sura blev vi ju, vi vill ha henne för oss själva.

Våra hundar älskade hon. och de älskade henne. Kanske inte så jättekonstigt, eftersom de alltid fick en bit korv eller något annat gott när de kom dit. Hon hjälpte till med att vara hundvakt och gå på prommenade med de små hundarna när ingen var hemma hos oss.

När vi började fira jul hemma, med bara familjen och utan släktingar, då bjöd vi in henne. Hon muttrade alltid på hur lite pappa åt, inte som en karl, och ville få med någon att backa.
Men det var självklart på något sätt att hon skulle komma till oss på jul. Vi ville alla det. Vi älskade alla henne.


RIP Greta
29 oktober 1919 - 8 februari 2009

Jag vet att hon nu är med Erik. De sitter och dricker saft, äter kex och spelar slasktunna.
Vi saknar dig

Vilken dag... Det blev inte riktigt som jag hade tänkt det.
Den slutade inte heller så bra. Försening och ett tråkigt besked hemifrån.
Tur att den snart är slut. En timme och två minuter kvar...

Jag hoppas att alla förstår att kortet i förra inlägget var fake...
Men här kommer en fin bild på mitt nyklippta hår.
Ostylat och okammat. Lockigt är det i alla fall!
Mycket vackert alltså.



Till mitt försvar har jag vänt dygnet utochin. Inte som alla andra och stannar uppe hela natten och sover på dagarna.
Jag kliver upp långt innan tuppen, och går och lägger mig typ... nu
Natti!

Livet är fyllt av förändringar och beslut som får allt att... förändras. Både till det bättre och det sämre, men resultatet är alltid den du är. Just nu.
Min första stora förändring, efter födelsen, måste nog vara insjuknandet i Crohn år 2000. Ingenting jag kunde göra någonting åt, och det är bara att gilla läget och lära sig att leva med det. I de värsta sjukdomsperioderna har Crohn styrt mitt liv totalt, men för tillfället har jag kontrollen. För det mesta i alla fall.
Det jag försöker komma fram till är att denna förändring kan jag inte göra så mycket åt. Det är också en förändring som har förändrat mig som person.
Andra förändringar har blivit till tack vara mig själv, mina egna beslut alltså.
Mina resor, korta som långa, har jag lärt mig otroligt mycket, lärt känna andra och mig själv. Har börjat sett livet på ett annat sätt, tror jag.
Jobbet har fått mig att upptäcka en helt ny sida av mig själv som jag inte alls trodde att jag hade. Jag trodde att jag skulle sitta inne på ett kontor och gömma mig bakom en dator, men älskar att vara ute bland människor!

Ibland behöver man ändra på sättet man lever på. Att fundera på Varför man egentligen lever som man gör. Är det för att det ska vara så, för att andra tycker att det ska vara så, eller mår jag själv bra av att leva på detta sätt?
Vi som konsumenter luras otroligt mycket, varje dag.
Köp den här produkten - och du blir lycklig! är inget ovanligt budskap, och vi möts av det dagligen.
Tyvärr glömmer vi själv att fundera på om vi verkligen behöver allting.

I vintras gjorde jag en ny stor förändring - ändrade om i mina matvanor. Totalt. LCHF kost (mycket fett och lite kolhydrater) fick mig att må mycket bättre, och dessutom gich jag ner en hel del i vikt. Men det är att gå emot strömmen, och att förklara för alla skeptiska personer är lite jobbigt.
Nu i veckan började jag och siss en ny helomvändande förändring. Även denna är lite att gå mot strömmen. Vi har tagit tag i något som - bokstavligen - har fått oss att slita hår. Vi väntar spänt på att resultatet ska bli bra.
Med lite bättre livskvalité som resultat. Som vi verkligen mår bra av.
Heja oss!

Glöm inte - det är du som styr och bestämmer över ditt liv. Så gör det bästa av det!

Så vad är då likheten mellan diarré och kärlek?
Ja, det kan komma helt plötsligt, vara kortvarig eller långvarig. Ibland livslång.
...och du har ingen chans att styra över det själv...
(okey, lite äcklig jämförelse, men lite rolig.
Humorn är verkligen på topp så här i slutet av veckan...)

Trevlig helg!

Vanligtvis är det inte de här konstiga typerna som är farliga, utan de som ser helt normala ut.

So true.

Det är rätt konstigt. Men är man klantig får man skylla sig själv.
Har slarvat lite någon dag med medicinen. det är lite jobbigt en gång var annan vecka. Det är då jag måste fylla på lilla medicinlådan... Men nu är den i alla fall laddad för ytterligare två veckor!
Men i alla fall. Lite slarv någon dag, så börjar magen bli lite orolig. Jag åt även potatis igår, vet inte hur känslig av   det jag är egentligen. Men gott var det! Som tur är var jag hemma idag i alla fall.

Tapetsering hela dagen idag. Kattis skulle hjälpa till, men hon blidde sjuk... Men det är ju inte värre än att jag kan göra det själv. Så nu har jag två våder kvar på fondväggen, plus lite på de andra väggarna. Hämtade rullarna i morse, rätt färg hade kommit nu!
Det är alltid lika kul att väggarna är raka osv... blev lite snett med tapeterna, det syns om man tittar noga. Men den som står och tittar noga på hur mina tapeter ser ut borde skaffa sig ett liv!
Sedan ramlade vattenpasset ner på en nysatt våd... orsakade ett märke som syns rätt bra... Orkade inte göra om, vi får se om jag sätter nått för. En liten tapetbit ser bara dumt ut. Kanske en stoooor växt vore bra! :)

Okey, jag tror jag var lite deppig förra helgen, men nu är det bättre! :)
Men jag är fortfarande trött, trött, trött. Måste spara lite batterier till helgen, för då är det flytt som gäller! Tjohoo!
Igår var jag och hjälpte Kattis att tapetsera en vägg. Med döskallar. Egentligen skulle jag inte göra det, eftersom den lilla otacksamma ungen själv har sagt att jag inte ska få komma på hans kalas. Alltså Felix, som fyller 5 efter nyår någon gång.
(Kattis, jag bara skojar! självklart hjälper jag till!)
Men de ljusblå tapeterna med vita döskallar blev riktigt fina! Nästan så att jag blev lite sugen på att själv ha de i mitt sovrum när jag ska göra om. :)
Idag är det slutprov på kursen, sedan avslutningscermoni. Eftersom jag fått lite inside information vet jag att vi ska få tårta! Trevligt!

Helt plötsligt blev det september. För ett år sedan höll jag nästan på att avlida av den hemska sjukdomen "resfeber". Som tur är överlevde jag, men det känns som en evighet sedan. Otroligt mycket har hänt sedan dess, och det är med mycket glada minnen jag ser tillbaka på tiden som gått.
Efter en händelserik och härlig sommar börjar verkligheten slå tillbaka, och jag börjar inse att jag måste bestämma mig vad och hur jag vill fortsätta med detta projekt som kallas livet...
och som sagt, det är bara jag som vet vad jag vill och hur jag vill ha det. men tack ändå för tippsen, älskade vänner! vad skulle jag göra utan er??
Om några timmar påbörjas en ny arbetsvecka, som avslutas med 14 timmar dans i Ö-vik. Kan det bli bättre?
Ja! En sak till: det blir troligtvis 25manna för mig! haha, vissa personer är bra på att övertala!

Shit! Helt plötsligt fick jag panik!
Varför? Jobb, kärlek, vänner, egen lägenhet?
Nejdå, ta det lugnt. Allt sånt löser sig tillslut!

Men SOMMAREN!! Vart är den, vart tog den vägen?
Snurrade just runt lite på hemsidor och bloggar. Alla har lagt ut en massa fina bilder och inlägg om härliga sommaraktiviteter! Vad har jag gjort? Jobbat och partajat på helgerna, typ..
Skärpning Hanna! Åk och fiska, stick ut med båten, Bada! Skit i att det är svinkallt! (haha)

Hade jag haft en somrig bild hade jag satt den Här.

Över och ut

Sitter och tittar lite på lägenheter. För det vore ju trevligt att flytta snart!
Men först måste jag ju ha jobb. Sedan är ju frågan vart jag ska bo...
Kanske med någon? någon som vill bo med mig? =)
Jao, vi får se. Sommaren hade jag tänkt att fortdaätt hemma i alla fall!

Haha, det där var en rolig länk! jag är typ så vuxen som jag borde vara... haha
http://www.vuxenpoang.com/

...men jag tänker ändå inte börja dricka kaffe!

Jag har varit hemma nu ett tag, men mina tankar är fortfarande i Australien. Ganska mycket att smälta. Väl hemma igen känns allt nästan som en dröm.
Men nu vet jag vad alla andra som rest själv menar med att man inte kan berätta för andra om sina äventyr. Det är svårt.
När jag nu träffar någon säger de alltid: "Välkommen hem igen, berätta om resan!" ännu värre är det när de säger: "Berätta ALLT!" Vart ska jag börja? jag har ingen aning, det finns så mycket. Känns lite svårt att förklara dessutom, eftersom allt där nere är så annorlunda än här hemma.
Hur mycket man än berättar så kommer de som lyssnar ändå aldrig  att förstå.
En sak som är lite jobbig är alla skämt man hade med de man träffade. Om jag skulle säga "fuck" här hemma, med en liten nordengelsk dialekt är det ingen som skrattar, men jag tycker att det är hysteriskt roligt. Visst jag kan förklara, men de förstår ändå inte helt, eftersom de inte var med.
Då är det rätt skönt att jag åkte med några som jag träffar rätt ofta här hemma. Några minnen har vi att dela, och att säga vissa fraser på go göteborgska är alltid lika kul!

Jag vill bara tacka alla för min underbara födelsedag!
..visst allt kan inte vara perfekt, men i år var det nära!
En otroligt rolig utekväll i lördags, sedan en massa tårtätande (lite krångligt blev det ju, tihi) och sedan avsluta med att åka och dansa. Mycket trevligt! =)
En massa dyra presenter bryr jag mig inte om (jag nöjde mig bara bra med pengarna och Killers CD!), alla roliga sms, mail och inlägg var de bästa presenterna. Tom ett telefonsamtal från thailand!
Puss, puss, puss på er allihopa!

Efter 7 månader Down Under känns det lite konstigt att komma hem igen.
Vad?
Allt.
Att ständigt vara på resande fot blir som en livsstil. Jag var van med att allt som jag äger och har får plats i en 65 liters ryggsäck. Allt jag har att äta finns i en liten kylbag från Coles Supermarket.
Helt plötsligt hade jag en garderob full med kläder, det gick nästan att välja i över en vecka på vad man skulle ha, och fortfarande ha kläder kvar utan att behöva tvätta! Blir jag hungrig går jag bara till kylskåpet och äter någonting (hmm.. inte så bra för vikten, men det ska bli skärpning på det. En vecka kan man göra så i alla fall)
Helt plötsligt kan jag ringa och besöka alla mina underbara vänner precis när jag vill, krama min familj hur hårt jag vill.

Helt plötsligt kom jag på hur sjukt less jag var på att bo hemma...

Att bo på ett hostel (typ vandrarhem) är bland det roligaste som finns. Och jobbigaste. Man vet aldrig när rummet delas med en, eller fler, snarkande människor som håller en vaken hela natten. Har man turen att inte ha någon snarkare i rummet kan man ge sig fan på att någon konstig fågel sitter utanför fönstret och börjar sjunga "vackert" tidigt, tidigt på morgonen.
Vem vet, jag kanske sover överst i våningssängen, och killen/tjejen under tar hem någon över natten. Även det har hänt, och av det gungandet är det inte lätt att sova.
Det finns som tur var öronproppar, och det hjälper ju mot ljuden i alla fall. Utan dem hade jag varit en vandrande vålnad efter denna resa...
Men som sagt, hostel är ändå underbara. Det är alltid folk där att prata med, om inte på rummet så nere i köket/utegården/tvrummet, vad som nu finns. Men jag rekommenderar köket, det är där det händer! :)
I alla fall, har man tråkigt är det bara att gå ner till matsalen och sätta sig med någon som också ser ut att ha tråkigt, och börja snacka. Alla vill snacka, så det är inga problem. Om personen du valt mot förmodan inte skulle vilja det, är det bara att välja ett nytt offer. Jag lovar, det kommer sluta med att du sitter och pratar hela kvällen!
...och går och lägger dig precis då de som snarkar har kommit in i ryttmen uppe på rummet.

I med öronpropparna och godnatt! :)

Av någon konstig anledning fick pappa mig att lova att jag ska spela Bingolotto med honom i kväll. Kan ha att göra någoting med att jag sa att jag hade tur med siffror idag.. Så om en kvart kommer man att sitta i TV soffan och glo efter nummer..
Vet inte riktigt, pappa och Magnus har blivit helt galna i att spela det där nu på sista tiden. Och Magnus kommer inte hem för ens i kväll, så jag får väl ta hans plats.
Önska mig lycka till...

Vi kommer sakna dig!
Men det var ändå bäst så
Nu har du det så bra som du någonsin kan få
RIP