Där jag och mina syskon vuxit upp fanns det aldrig några bra ställen att lära sig cykla på. Vägen nedanför huset var allt för smal och för trafikerad av sådana som inte förstod att det finns barn även här, inte bara i Juniskär. Så det blev till att åka till farmor och farfar för att lära sig cykla.
Under sommaren när jag var 5 år hade jag en liten blå cykel med stödhjul. Stödhjulen togs under sensommaren bort och jag kunde till min lycka cykla helt själv!
En lång vinter utan cykling gick, och snart blev det äntligen vår! Vi åkte ner till farföräldrarna igen, och ute på gårdsplanen stod farfar med min lilla blåa cykel.
Men vad gjorde han? Satte han på stödhjulen igen???
Ja, vi tänkte att det kanske var bäst att börja med dem på, eftersom det gått så lång tid sedan du cyklade sist, sa farfar och alla runt omkring höll med.
Jag stod helt stilla och var mållös. Varför gjorde de sådär? Trodde de på allvar att jag skulle ha glömt hur man cyklade? Gråten var väldigt nära. (Det kan hända att jag började grina, det har jag förträngt.)
Farfar började skratta, öppnade sedan garagedörren och tog fram en fin ny, större, vit och rosa cykel!
Nej, vi skojar bara, vi tänkte att du skulle få börja med någonting större, vi skruvar på hjulen på den blå så Maria kan cykla på den i stället, sa han (ungefär)

Jag kommer fortfarande ihåg känslan jag hade i magen när jag cyklade ner för en lätt nerförsbacke och förstod att den som sprang bredvid för att hjälpa mig hålla balansen hade släppt och att jag faktiskt cyklade helt själv på den stora cykeln. Det var underbart!

För nio år sedan ramlade min farfar ner för en stege bakom huset och bröt nacken. Det resulterade i förlamning från midjan och neråt.
Han har för det mesta bott hemma och blivit omhändertagen av farmor. Senaste året har han varit på avlastning (hemskt ord) en vecka i månaden. Under de tider han var hemma kom hemtjänsten till dem 6 ggr/dygnet. De lärde känna de flesta av hemtjänstarbetarna väldigt bra. Han berättade (en del snuskiga) historier, de lånade böcker av varandra och skvallrade lite om allt möjligt. De blev som om de också var med i familjen.

Jag tycker det har varit hemskt att se honom sittandes och liggandes de senaste åren. Det har varit han, men ändå inte. Den farfarn som vi kunde vara ute och åka bil med i timmar, spanandes efter björn, eller han som jag satt och småsparkade på benen på skoj under matbordet, eller han som vi var ute och fiskade med i den lilla båten i sjön utanför stugan fanns liksom inte kvar. Men den kloke, historieberättande och precisa farfarn har funnits kvar, tack och lov.
Vi fick en bra jul 2010 i alla fall, då var han hyfsat pigg. När vi satt och lekte med en kamera och förstoringsglas var han med och gjorde några grimaser.

Efter nyårsafton detta år började farfar bli allt sämre, och fick bli inlagd på sjukhus. Men fram till 19 januari blev han skickad mellan sjukhuset och hemmet tre gånger, tills han till slut inte orkade mer.

Farfar, jag hoppas du har det bra där du är nu.
Hoppas de har mycket fisk att fånga, många fåglar, björnar och andra vilda djur att spana på, och att du hittar några bra kortspelare.
Vi kommer sakna dig farfar, men vi vet att du har det bra nu. Så jag säger:
På återseende