Det kallas en Dödsruna. Att skriva om någon som inte längre finns. Jag har upptäckt att det är mycket lättare att göra detta för dem som levt ett långt liv och som inte längre mår bra av att leva. Värre är det att skriva om dem som inte levt klart livet, som skulle kunna haft fler år bland oss andra. Men jag försöker ändå:

Jag måste ha varit runt 8-9 år när jag följde med några kompisar för att lära mig orientera. Jag tror, men är inte helt säker, att du var där redan då. Vi blev upplärda av gamle Berra, men såg hur den äldre gruppen alltid kom tillbaka från sina marathonslånga pass med stora leenden på läpparna, berättandes om allt de varit med om. Häftigt.
Några år senare var vi också där, i Per Langs träningsgrupp. Vi sprang långt, fort, vilse och lekte en hel del. På vintern spelade vi snöruggby, men det var på den tiden man kunde använda brorsan som boll… På sommaren var myrfotboll inget ovanligt. När vi inte orienterade, såklart.

Ett antal resor har det blivit genom åren. Eftersom framförhållning inte alltid varit Pers starka sida har det många gånger varit ”vi gör det/åker dit i morgon”. Men alla resor bär med sig minnen. Som träningslägret i Skåne, där vi nästan blev fast när lånebilen plötsligt slutade fungera i Köpenhamn, men vi hann ändå precis tillbaka till kvällens tävling.

Skåne, längesedan
Eller alla de USM läger och tävlingar vi åkte på, eller alla de varv vi åkt i rondeller runt om i Sverige. Eller hur roligt man kan ha genom att veva ner rutan och ropa på folk… Listan är lång, och allt finns kvar.
Det är inte bara det roliga som finns kvar, utan även vi som personer. Jag menar att jag, och förmodligen alla andra som Per tränat, inte skulle vara den person som vi är idag om inte han varit där för oss. Han lärde oss att vara ett lag, stötta varandra och, inte minst, ha roligt.
Under USM 2001 (tror jag det var) peppade han hela truppen så att alla kände sig som vinnare, fast att det bara var fyra som faktiskt hade vunnit i själva USM-stafetten. Men alla hade ju varit med och hejat fram laget, så alla var ju delaktiga i segern.
Hans filosofi var alltid att utan en bra grund att stå på skulle det inte gå att få en bra spets, och alla är lika viktiga.
Per var alltid den som hämtade om man inte hade skjuts till träning eller tävling. Han näst intill tvingade med en. Men när jag tänker efter så har det bara varit bra, annars hade i alla fall inte jag kommit iväg så mycket som jag gjort.

Hans egen hälsa var inte alltid den bästa, men han klagade aldrig. Han var där ändå, även om han inte kunde träna själv, så hade han tusen andra projekt på gång.
Han gjorde allt för att alla ungdomar skulle få en bra utbildning inom sporten. Att ha roligt var ledordet. Trots att han inte alla gånger var överens med föräldrar och andra klubbmedlemmar var det ungdomarnas bästa han kämpade för. Föra att de/vi skulle få roligt och lära oss. Han njöt när han fick höra av en av adepterna att USM-äventyret som han ordnat hade varit det roligaste, det var enligt honom det bästa betyget man kunde få. 

Per, jag kommer sakna dig enormt mycket, och jag vet att jag inte kommer vara ensam om det. Jag förstår fortfarande inte att det är sant. Det känns som om jag blivit utsatt för något dåligt skämt, och att du när som helst skulle kunna ringa och säga:

Tjenare Jonsson! Vi skulle behöva planera vårens träningar och läger, har du tid för en kort sittning nu på måndag? (kort sittning=helkväll)

Som sagt har aldrig framförhållning varit din starka sida. Så på ett sätt är det så typiskt dig att försvinna så här fort helt utan förvarning. Hur ska vi klara oss själva utan din uppmuntran och dåliga skämt?

Men jag hör dig säga: Ärs, det är lugnt, det fixar ni! Lyft blicken bara.

Det finns otroligt mycket mer att berätta och skriva om honom, men jag slutar ändå här.


Foto: Magnus

Hejdå Per, hoppas du hinner träna upp flåset tills vi ses nästa gång. Då ska vi köra Keps-OL och Jagad, och då ska du också vara med!

28 feb 1956 - 21 jan 2011