Smidigt värre!
2 april: Ringer sjukhuset. Pratar med en sköterska och ber om ett läkarintyg på mina mediciner på grund av en utomlandsvistelse till Asien.
11 april: Får hem intyget (daterat 2 april)
12 april: Ringer sjukhuset igen och ber om ett nytt intyg, på engelska denna gång. Sköterskan (samma som jag pratat med innan) blir less på doktorer. Hon lovar att skynda på utskicket. Jag ber också om en telefontid med läkaren på grund av den krånglande magen. Hon säger att han ska ringa mellan 11-12.
15.30: Läkaren ringer. Lovar att skriva nytt intyg på engelska. Lyssnar på magproblemet och ordinerar ny medicin.
15 april: Intyget kommer hem i brevlådan. På engelska. Utan den nyutskrivna medicinen....
Orkar inte tjata mer... Nu åker jag ändå!
Tycker någon i något land att mina stolpiller som inte finns med på listan verkar suspekta kan de ju ta dem trycka upp de någonstans.
Om de nu är det de vill!
11 april: Får hem intyget (daterat 2 april)
12 april: Ringer sjukhuset igen och ber om ett nytt intyg, på engelska denna gång. Sköterskan (samma som jag pratat med innan) blir less på doktorer. Hon lovar att skynda på utskicket. Jag ber också om en telefontid med läkaren på grund av den krånglande magen. Hon säger att han ska ringa mellan 11-12.
15.30: Läkaren ringer. Lovar att skriva nytt intyg på engelska. Lyssnar på magproblemet och ordinerar ny medicin.
15 april: Intyget kommer hem i brevlådan. På engelska. Utan den nyutskrivna medicinen....
Orkar inte tjata mer... Nu åker jag ändå!
Tycker någon i något land att mina stolpiller som inte finns med på listan verkar suspekta kan de ju ta dem trycka upp de någonstans.
Om de nu är det de vill!
PS. Tycker annars att jag har en bra läkare. DS
Skämmas?
Ibland blir man förvånad över hur vissa människor uppfostrar sina barn... (och barnbarn)
Var och simmade i fredags, och i omklädningsrummet hände detta:
En tjej i ca 12-års åldern är där med sin (vad jag gissar) mormor. De har redan simmat och håller på att klä på sig för att gå. Tjejen säger plötsligt till sin mormor:
Men titta! Jag tog på mig trosorna åt fel håll!
Ja, vad tokigt, säger mormodern. Sätt handduken runt midjan och ta av dig trosorna och vänd på dem, tillägger hon.
Flickan gör så utan protest.
Jag blev helt förvånad. Ska man skyla sig själv i omklädningsrummet? Är det fel att visa någonting som alla andra i samma rum har? Det var någonting jag missade helt i min uppfostran...
(Hur hon klarade av att duscha har jag ingen aning om...)
Hur ska denna flicka bli när hon växer upp?
Blir hon rädd att visa upp sin kropp?
Gömmer hon sig under stora pölsiga klädesplagg?
Gömmer hon sig i vassen på sommaren när det ska badas?
Får hon anorexia för att hon inte "duger"?
Överför hon denna osäkerhet till sina egna barn?
Vem ska hjälpa till att ändra på detta? Någon i familjen, eller kanske hela samhället? Sverige blev för några veckor sedan uppmärksammat för att något företag hade "mulliga" skyltdockor. Eller jao... Mulliga och mulliga! De ser väl ut som en vanlig smal tjej ser ut. Ingen, eller i alla fall ingen frisk person, ser ut som de "vanliga" smala skyltdockorna, så varför inte slänga ut dem helt? In med fler "mulliga" och varför inte "feta" skyltdockor? Sluta redigera ner vikten på modeller i reklam.
Tidningen Vouge gav nyss sina modeller rätten att äta och gå på toaletten under en arbetsdag.
Wow.
Grattis.
Jag undrar hur de stackars flickorna ens har kunnat gå med på de arbetsvillkoren de hade innan? Inte för att de nya är de bästa precis...
Hur hamnade de där i den branschen från början? Hur var deras uppfostran? Blev de aldrig uppskattad för hur de såg ut när de var små? Uppmanades de att gömma sig bakom handduken när de skulle byta om?
Man undrar ju....
Var och simmade i fredags, och i omklädningsrummet hände detta:
En tjej i ca 12-års åldern är där med sin (vad jag gissar) mormor. De har redan simmat och håller på att klä på sig för att gå. Tjejen säger plötsligt till sin mormor:
Men titta! Jag tog på mig trosorna åt fel håll!
Ja, vad tokigt, säger mormodern. Sätt handduken runt midjan och ta av dig trosorna och vänd på dem, tillägger hon.
Flickan gör så utan protest.
Jag blev helt förvånad. Ska man skyla sig själv i omklädningsrummet? Är det fel att visa någonting som alla andra i samma rum har? Det var någonting jag missade helt i min uppfostran...
(Hur hon klarade av att duscha har jag ingen aning om...)
Hur ska denna flicka bli när hon växer upp?
Blir hon rädd att visa upp sin kropp?
Gömmer hon sig under stora pölsiga klädesplagg?
Gömmer hon sig i vassen på sommaren när det ska badas?
Får hon anorexia för att hon inte "duger"?
Överför hon denna osäkerhet till sina egna barn?
Vem ska hjälpa till att ändra på detta? Någon i familjen, eller kanske hela samhället? Sverige blev för några veckor sedan uppmärksammat för att något företag hade "mulliga" skyltdockor. Eller jao... Mulliga och mulliga! De ser väl ut som en vanlig smal tjej ser ut. Ingen, eller i alla fall ingen frisk person, ser ut som de "vanliga" smala skyltdockorna, så varför inte slänga ut dem helt? In med fler "mulliga" och varför inte "feta" skyltdockor? Sluta redigera ner vikten på modeller i reklam.
Tidningen Vouge gav nyss sina modeller rätten att äta och gå på toaletten under en arbetsdag.
Wow.
Grattis.
Jag undrar hur de stackars flickorna ens har kunnat gå med på de arbetsvillkoren de hade innan? Inte för att de nya är de bästa precis...
Hur hamnade de där i den branschen från början? Hur var deras uppfostran? Blev de aldrig uppskattad för hur de såg ut när de var små? Uppmanades de att gömma sig bakom handduken när de skulle byta om?
Man undrar ju....
Hej magen
Vi har levt i snart 27 år tillsammans nu. Jag tycker vi ska ha lärt oss varandra och kunna samarbeta vid det här laget.
Jag tycker inte att jag ska behöva vända och gå hem igen på morgonen för att du inte gjorde ditt på toaletten i morse när du fick chansen.
Jag tycker inte att jag ska behöva vända och gå hem igen på morgonen för att du inte gjorde ditt på toaletten i morse när du fick chansen.
Jag ska inte behöva avbryta ett jobbsamtal och gå på toaletten bara för att du skriker på uppmärksamhet.
...speciellt inte om vi var där för en kvart sedan...
Jag vill inte trycka i mig en massa konstiga piller för att lugna ner dig, resten av kroppen blir så konstig. Kan vi inte bara prata med varandra?
Jag vill inte trycka i mig en massa konstiga piller för att lugna ner dig, resten av kroppen blir så konstig. Kan vi inte bara prata med varandra?
Jag har bokat en resa som jag längtat så otroligt mycket efter. Jag vill då inte vara i bråk med dig, jag vill att vi båda två ska njuta av resan.
...dessutom har jag hört att toaletterna på vissa av resmålen kanske inte är de bästa....
Så för både din och min skull: kan vi sluta fred och bli vänner?
Snälla
Tragiska veckor...
Ibland kommer man på sig hur bräckligt livet är. Utan minsta förvarning kan det slitas ifrån dig.
Senaste veckorna har jag hört om ett stort antal människor som tagits från oss på mer eller mindre oväntade sätt... Ingen närstående till mig, men vänners släktingar och vänner. Till er alla vill jag skicka en tanke!
Det har som sagt varit många olika slags bortgångar, och det slår mig hur vi "medmänniskor" hanterar och möter dessa nyheter. En person som varit sjuk länge tycker vi synd om, men blir inte förvånade. En person som plötsligt går bort utan minsta förvarning förvånas vi över och tänker på hur synd det är för de närstående. Eller, nu rättar jag mig själv. I båda dessa fall tänker vi på de anhöriga.
Om man får höra på nyheterna om en idiotisk, tragisk och onödig olycka med döden som utgång skrattar människan åt det och tycker att de får skylla sig själv. Hör man det på nyheterna berör det inte en själv på samma sätt, det finns ingen personlig knytning, och då sällan någon förståelse för vad som händer runt omkring.
Det är en dåre som försvunnit, enligt vad man kan läsa ut ur tidningarna.
Skulle man däremot känna någon anhörig blir det en helt annan syn. Informationsflödet på facebook kan visa upp att det faktiskt är en människa som försvunnit. Visst kan det ha varit dumt det som gjorts, men det är fortfarande en människa med släkt och vänner som kommer att sakna denne.
Jag tänker på er alla som saknar någon som försvunnit. Vem det än var och hur det än hände så är det tragiskt. Ingen förtjänar att dö, och vissa hade behövt en andra chans innan det var försent.
RIP
Senaste veckorna har jag hört om ett stort antal människor som tagits från oss på mer eller mindre oväntade sätt... Ingen närstående till mig, men vänners släktingar och vänner. Till er alla vill jag skicka en tanke!
Det har som sagt varit många olika slags bortgångar, och det slår mig hur vi "medmänniskor" hanterar och möter dessa nyheter. En person som varit sjuk länge tycker vi synd om, men blir inte förvånade. En person som plötsligt går bort utan minsta förvarning förvånas vi över och tänker på hur synd det är för de närstående. Eller, nu rättar jag mig själv. I båda dessa fall tänker vi på de anhöriga.
Om man får höra på nyheterna om en idiotisk, tragisk och onödig olycka med döden som utgång skrattar människan åt det och tycker att de får skylla sig själv. Hör man det på nyheterna berör det inte en själv på samma sätt, det finns ingen personlig knytning, och då sällan någon förståelse för vad som händer runt omkring.
Det är en dåre som försvunnit, enligt vad man kan läsa ut ur tidningarna.
Skulle man däremot känna någon anhörig blir det en helt annan syn. Informationsflödet på facebook kan visa upp att det faktiskt är en människa som försvunnit. Visst kan det ha varit dumt det som gjorts, men det är fortfarande en människa med släkt och vänner som kommer att sakna denne.
Jag tänker på er alla som saknar någon som försvunnit. Vem det än var och hur det än hände så är det tragiskt. Ingen förtjänar att dö, och vissa hade behövt en andra chans innan det var försent.
RIP
