Fasta

Sitter och funderar på vad jag ska inhandla för att klara av koloskopin nu till veckan. Eftersom jag ska fasta i nästan ett dygn innan måste jag komma på lite smarta drycker jag kan inta, och samtidigt få i mig näring och energi. Äppelsaft och piggelin har jag fått som tips under själva laxeringen, buljong innan den.
Men vad ska jag äta efteråt? Första maten, liksom... Jag kommer ju inte orka göra någonting själv... Chocka magen med pizza? Nja, får se vad det blir...

Hej Crohn

Jag har inte orkat bry mig så mycket om att skriva på den här crohnhistorien så mycket på sista tiden. Men nu börjar det vankas koloskopiundersökning, så det tar upp mer och mer tid..
Någostans i "Mitt liv som Crohnsjuk"-arkivet finns en utförlig förklaring på hur en koloskopi går till, orkar inte vara duktig och länka.. Nyhet inför denna är att jag ska testa en ny laxeringsvariant. Ska bli spännande...
Ska passa på att äta massa got över påsk!
Klistrar in en snodd text som jag hittade hos Ilcos unga vuxna och som de hittat på Aftonbladet. Enjoy:
(IBD-samlingsnamn för Crohns sjukdom och Ulcerös colit)
"- Fem saker du inte ska säga till någon med IBD!

Ulcerös kolit är nu vanligare än typ 1-diabetes och de som drabbas av Crohns sjukdom får en livslång inflammation i hela mag- och tarmkanalen. För vissa drabbade kan hela sociala livet vara förstört. Här är fem saker du bör undvika att säga till den som är drabbad.

1.”Du ser inte sjuk ut!” Bara för att de ser okej ut på utsidan betyder det inte att allt är toppen, och framförallt inte att de mår toppen. Många förstår inte vilka ansträngningar som ibland krävs för någon med IBD att bara ta en dusch, eller klä på sig, och sedan ta sig ut genom dörren.
2.”Du har gått ner i vikt, du är jättesnygg!” Viktnedgången i samband med IBD är ett symtom på sjukdomen, och har ofta föregåtts av blodiga diarréer och smärta i magen. Den är alltså inte frivillig eller ett resultat av någon bantningskur.
3.”Du har gått upp i vikt.” Vissa av medicinerna mot IBD har biverkningar som bland annat leder till viktuppgång, vilken alltså inte heller är frivillig. Strunta därför i att kommentera vikten över huvud taget, vare sig det är en upp-eller nedgång.
4.”Men kan du äta det där?” Alla reagerar olika på mat. Det finns ingen universal mat-sanning som fungerar för alla med IBD, och de drabbade vet bäst själva vad de mår bra av att äta. Ifrågasätt inte deras matval, och försök inte få dem att ”bara smaka”.
5.”Kan du inte vänta, vi är snart framme.” Om du sitter i en bil med någon som lider av  IBD och de måste gå på toaletten, så hjälp dem att hitta närmaste WC. För någon som lider av Chrons sjukdom eller ulcerös kolit är trafikstockningar en mardröm, och inte något de bara suckar åt. Bit dig i tungan, hjälp till så gott du kan och fråga inte om de ”inte bara kan hålla sig”.


Glad påsk!
Nu sticker jag till blåkulla!

Info

Om Crohns, direkt från Wikipedia:

Crohns sjukdom är en inflammatorisk sjukdom som kan drabba mag-tarmkanalen överallt från munnen till anus. Den räknas till gruppen inflammatoriska tarmsjukdomar, där också ulcerös kolit och mikroskopisk kolit ingår.

Sjukdomen har fått sitt namn efter Dr. Burrill Crohn.

Oftast är slutet av tunntarmen och delar av hela tjocktarmen drabbade. Inflammationen sträcker sig över alla tarmvägglager. Buksmärta, viktminskning och diarré samt blodig avföring är vanliga symtom. Perianala fistlar (blindgångar kring anus) och aftösa sår i munnen kan förekomma. Oftast är bara delar av tarmen drabbade med tydliga gränser mellan friska och sjuka regioner.

Crohns sjukdom kan vara kopplad till ledinflammation (artrit), knölros och ögoninflammation (uveit).

Sjukdomen är kronisk och går i skov (perioder). Den är också autoimmun. Sjukdomens orsak är okänd men misstänks vara dels miljöfaktorer och dels en medfödd genetisk känslighet.

Vid diagnostik tar man ofta biopsier från tarmen samt tunntarmsröntgen.

Kortison och 5-ASA används som förebyggande behandling. Ett skov behandlas med kortison och antibiotika, oftast Metronidazol eller Ciprofloxacin. Nya studier har påvisat att anti-TNF-alphaantikroppar lindrar sjukdomen. Basbehandling för Chrons sjukdom är Pentasaoch Remicade. I vissa svårare fall kan kirurgi komma i fråga. Aferes är något som börjar användas mer inom vården. Det fungerar genom att adsorbera överaktiverade vita blodkroppar från blodomloppet, och därigenom den minska effekterna av TNF-α (TNF-alphaantikroppar).

Ego?

Ibland får jag för mig att jag är lite väl egoistisk.
Varför?

Jag bor själv, har ingen jag måste bry mig om eller ta hänsyn till. Orkar jag inte göra någonting gör jag det inte. Oftast.
På jobbet har jag sagt ifrån mig en, för mig, lite förtungande uppgift. Jag tror att jag skulle gå in i väggen om jag gjorde denna uppgift fullt ut. (har ej helt slutat med den helt, men det är på gång)
Sedan ser jag alla andra som gör samma uppgift, och gjort det i fleeera år. Utan större problem. Varför ska inte jag klara av det? Är jag en bortskämd 80-talist?

Såg nyss ett inlägg på Mag och Tarmföreningens Facebooksida. En kille stoltserade med att han varit cancerfri i 3 år. Kommenterar sedan att man måste få vara lite ego och fira en sådan dag.
Ego... Nej! Man ska vara så in i h-vete stolt att man blivit frisk från något sådant! Heja!

Den här jäkla Jantementaliteten gör att vi förminskar oss själva, nästan ber om ursäkt när vi mår bra och trivs med det vi gör.

Jag är sjuk och orkar inte göra allt jag vill. Då säger jag nej till de arbetsuppgifter jag inte klarar av.
För att jag ska må bra.

Tyck att det är egoistiskt om du vill, jag bryr mig inte. Det är synd om dig om du inte har något bättre för dig än att tycka till om det.

Meducin

Klockan är nio, och jag är helt slut. Slut i skallen, slut som artist...
Förstod att det skulle bli såhär, det var därför jag ville flytta efter nyår. Men nu är det som det är, och det kunde absolut varit värre. Jag orkar i alla fall med mig själv fram till nio på kvällarna. Inte illa!
Efter en helg med flyttande och lite dansande mitt i allt låg jag igår däckad till sängs kl 21. Precis när jag lyckats fluffa till mig perfekt i sängen kom jag på att jag glömt en av medicinerna. Jag skulle inte ens ha behövt lämna sängen för att "ta" den, men jag låg så skönt i sän...

Somnade.


Vaknade kl 5. Drog mig en halvtimme. Klev upp. Tog i alla fall en medicin som jag ska ta en gång i veckan, en halvtimme före frukost. Jättelätt att komma ihåg.
Medan jag väntade på att äta frukost adressändrade jag, facebookade (gratta på födelsedagar, gilla statusar och kort, styra upp lillajulafton) och fyllde på dosetten med ytterligare mediciner.
Åt och gick till jobbet, var där till 7.

Väl på jobbet kände jag under förmiddagen hur orolig jag var i magen. Vänta nu... Tog jag morgondosen som jag gjorde i ordning i morse?
Inget minne av det.
Slarver!

Vad detta "slarvande" med mediciner resulterar i får vi se. Får hoppas att den långa och tidiga resan till morgondagens jobb, plus julbord till lunch, går bra..

Tack för mig. Har haft storslagna planer att skriva långa och intressanta inlägg om skillnader mellan kvinnor och män, arga lappar i soprummet, vår oförmåga att prata om döden, häftiga dansbandsdonnor och en hel del annat, men ni får nöja er med detta.
Nu ska jag gå och däcka.

Sjukdomsskräck...

Första två kuverten som ramlade ner i min brevlåda i den nya lägenheten och i den nya staden, var ett välkomstkit med en massa rabatter och erbjudanden. Sedan var det från landstinget och kallelse till gynekologisk cellprovsundersökning. Kolla om jag har livmoderhalscancer.
Ja, det var någon vecka sedan. Men idag var det dags. Jag ver helt lugn och, ja, normal hela dagen. Men en kvart innan och när jag var där i väntsalen blev jag riktigt nervös.
Jag skulle kolla om jag hade cancer. Cancer! Helt plötsligt kan någon komma och säga till mig att jag har en livshotande sjukdom.

Ja, undersökningen gick väl bra, även om det inte är så trevligt att att undersökas av en vilt främmande människa just i det området...

Men oroskänslan gick aldrig över, den blev nästan värre efteråt. Som om jag hade fullt med myror i hela kroppen.
Jag blev tvungen att springa av mig, och det kändes som om jag inte sprungit så fort på länge (i alla fall första halvan, sedan återgick jag till gammalt vanligt lunk)

Väl hemma igen mår jag mycket bättre. Det går ju inte att tänka på att jag kanske vara sjuk hela tiden!

Passa på att vara frisk och lev livet medan du kan, i morrn kan det va försent.
jao.. avslutar så med en klyscha. puss o godnatt.

Full rulle

Det har varit fullt upp de senaste dagarna, och jag har knappt hunit sitta ner känns det som. Först praktiserar jag för fullt under dagarna, och på kvällarna klär jag om till stålakvinnan och räddar katter som klättrat upp i träd och inte kommer ner.

Nej, jag skojar bara.

I tisdags hade vi i RMT en Tarmcancerföreläsning på sjukhuset. Vi trodde nog inte att det skulle bli så stort intresse från allmänheten, den lilla salen för 80 personer fylldes, och jag tror att om vi skulle ha annonserat mer än vad vi gjorde skulle vi kunna ha en dubbelt så stor sal.
Men det är egentligen oviktigt.
En riktigt bra föreläsning var det i alla fall, och jag lärde mig massor. Jag hoppas och tror att alla som kom dit blev nöjda.
Stort tack till alla som gjorde det till en bra kväll!

Nu sitter jag i soffan, lite smått apatisk. Nej, nu skojade jag igen. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra. Jag har en hel del jag skulle behöva göra, men vet inte riktigt var jag ska börja. Städa bort allt som ligger på golvet, diska disk, betala räkningar, pest eller kolera?
Eller tv, te och tidig kväll för att orka med helgens bravader?

Tack och godnatt

Chick flick

Det händer, eller rättare ragt har hänt, en massa dåliga saker senaste veckan, veckorna.
Jag kommer att skriva om vad som hänt, men det kommer ta tid. Jag kommer skriva det för att det är en slags terapi för mig att få skriva av mig.
Men nu kommer jag skriva om någonting annat.

För att skingra alla tankar som flyger i huvudet gick jag igår på bio med systrarna S. Det var en riktig Chick flick som stod på programmet: Love and other drogs. Jag hade bara sett lite reklam för den innan och visste inte riktigt vad den handlade om, men den kändes väldigt lättsam så följde med tjejerna.
Den var över förväntan, och faktiskt rätt bra. Det som gjorde den bra var förmodligen igenkänningsfaktorn...
Det handlar om en 26årig Parkinssonsjuk tjej som kämpar att leva ett normalt liv, trots sjukdomen....
Många saker kände jag själv igen, även om det är en helt annorlunda sjukdom. Inställningen till mediciner och "botemedel", relationer och hur upplyftande det finns att träffa andra med samma problem. Vissa saker hon sa, väldigt många, kunde jag ha sagt själv...
Byt ut att hon springer på toaletten varje gång hennes händer börjar skaka så har du min sjukdom i ett nötskal...

Skitbra julklapp

Har du några julklappspengar över, eller har svårt att komma på någonting att köpa till någon kan du ju alltid skänka en slant till mag och tarmforskning.
Klicka här för att läsa mer om detta

Handikappad

I veckan som gick pratade jag och en vän om våra likadana telefoner som klarar allt, och fungerar lika bra efter att ha tappat den i backen 100 gånger.
I morse stod det "Endast nödsamtal" i displayen, samtidigt som det var full täckning. Det brukar gå över om man startar om telefonen. Men efter att ha stängt av den gick det aldrig att få på den igen...
Som tur är hade jag en annan telefon till övers som jag kunde använda, men inga telefonnummer fanns kvar...
Jag gjorde en säkerhetskopia på telefonen häromveckan, så jag hoppas inte datorn lägger av innan jag fått tag i en ny telefon...
Men det är hemskt vad handikappad man kan bli av att inte ha sin telefon, och allt som finns i den.. Hur gjorde man förr i tiden, egentligen..

Jag skulle på en träff för ABF och handikappsföreningarna idag. Kom till stan en timme innan mötet började. Gick på stan, käkade lunch och kom fram till deras lokaler precis när det skulle börja. Då visade det sig att detta möte skulle vara på andra sidan stan... Så där fick jag dagens löppass!

Dagens tredje miss var när jag hjälpte en vän med bakandet till kvällens tjejfika.
Vi konstaterade att det var som när vi var små, och alltid bakade. Pratade om en hel massa andra saker, och glömde hälla i sockret.. Snacka om nybörjarmiss!
(men lite god var den, tyckte jag i alla fall)

Fort och fel, yr i bollen och smått handikappad är ingen bra combo.
Men det går bra ändå.

Frihet

Det är när man blivit av med friheten och sedan just fått tillbaka den som man kan njuta av den.
Idag har jag varit ute på stan, ätit lunch med en vän, sprungit ute i skogen med en av hundarna (som efter tredje varvet i en 600-700 metersslinga tyckte det hela var väldigt onödigt). Allt detta Helt utan problem med magen  och akuta toalettbesök.
En bra dag för två månader sedan hade det gått bra att göra samma sak, men det kunde lika gärna betyda att jag skulle behöva dyka in på en toalett inne på stan, eller ta ett besök "i naturen".
För fyra månader sedan hade det varit en omöjlighet, och jag hade haft en påse med ombyte med mig hela dagen.
Så för tillfället är livet fantasktiskt!

I söndags var det nationella Mag och Tarmdagen. Det resulterade en artikel om moi i Dagbladet, och vi i RTM stod dessutom inne i Sundsvall och delade ut dasspapper.
Jag har inte velat vara med i någon tidningsartikel förut, utan har sett till att andra varit med i stället. Jag har inte känt mig tillräckligt "sjuk". Jag har aldrig blivit inlagd på sjukhus och har väldigt sällat behövt stanna hemma från skola eller jobb. Men jag är ju sjuk, och är väldigt engagerad i den här föreningen, så det kändes som det var dags nu. Självklart är det några småsaker som inte helt stämmer i srtikeln, och mycket, mycket som jag glömde att säga. Och som jag kom på att jag skulle sagt annorlunda. Men jag är nöjd.
Dessutom kom det några personer som läst artikeln in till stan bara för att prata med oss när vi stod och delade ut toalettpapper.
Sedan har det varit lite andra RMT evenemang i veckan, och planering för föreläsningar framöver.
Det blir nog bra =)

Nöden har ingen lag


Jag vet inte, men hon kanske också har problem med magen?
I så fall får hon vara med i RMT om hon vill, jag kanske ska skicka en anmälningsblankett till henne?

Times like this

Vissa dagar kan jag sjunka in i datorn och surfa runt bland massa sidor som har med Crohns sjukdom att göra.
Speciellt sådana dagar då magen inte är på topp. Men eftersom vi gick ut i går får jag faktiskt skylla mig själv, eftersom jag vet hur jag kommer må. 
Jag tänkte vara duktig och gå ut och gå en sväng mitt på dagen för att piggna till lite, men efter 500 m kände jag att det var dags för ett toalettbesök. Jag har kommit så långt att jag ser Donken längre bort, men det känns så långt dit. Stannar och jämför vägen hem igen och vägen till Donken, och kommer fram till att det är bäst att gå hem igen. Hann precis, men det är ju typiskt att man ska bo högst upp... Gick ut en till sväng, men vågade inte gå allt för långt eftersom magen fortfarande kändes orolig.
Berättade för E, och hon utbrast:
Ja, du måste verkligen se till att ha roligt för att känna att det ska vara värt att må dåligt dagen efter.
Sant så sant. (Inte dricka alkohol är ju också ett alternativ, och då slipper man även denna fantastiska bakiskänsla... ) (Som tur är hade vi en rolig kväll)

Men åter till mitt internetsurfande. Jag började för att försöka hitta lite ny info om det som kanske kan bli min räddning - MAP vaccinering, men hamnade snabbt på villovägar och hittade en del utlänska och intresanta bloggar. Facebook har en del bra grupper också, där jag hittade en del råd och rön... I USA har de tydligen kommit fram till att oljan som man utvinner ur hampaväxterna kan bota i princip allt. Cancer, Crohns, ledvärk - you name it! Dags att börja odla kanske?  =)

Time will tell


Nöjd?

Liseberg gick bra, och vad roligt vi hade! Synd att det var så mycket folk bara...

Jag blir förundrad att jag aldrig blir nöjd. Nu när det gäller utseendet. Allt kortisonkäkande har gjort att jag "svällt upp" i ansiktet, magen och lite överallt i perioder. Vikten har åkt upp och ner som en jojo. Att ibland se mig själv på bild med ett ansikte som en boll och ett antal löshakor har inte varit någon hitt, och bidraget till ångest i flera år...

Nu har jag i princip slutat knaprandet. I vintras tyckte jag att jag gått ner en del sedan året innan, och kände att det var väldigt skönt. Sedan dess har jag tappat 5 kg, om inte mer (jag har ingen våg här) Under våren har jag varit fascinerad över ansiktsdrag jag inte visste att jag hade. Men nu känner jag knappt igen mig när jag ser mig  i spegeln. Ibland tycker jag att jag ser läskig ut på kort. Ser ut som ett magert spöke.

Jag är rädd att jag kommer gå ner mer, eftersom det helt klart inte mås så bra i tarmen.
Så praktiskt är det ju heller inte. Jag måste köpa nya kläder, eftersom i princip alla sommarkläder är några storlekar för stora. Bra timing, eftersom denna månads lön kommer nästa månad, och det ska semestras innan dess.. aja, det löser sig nog, det finns ju värre katastrofer.

Så jag har alltså gått från studsboll till otränat benrangel... Jag får börja träna lite mer tror jag. Eftersom jag inte känner mig manad att sticka ut och springa så kanske lite "Master of disaster" här hemma? Eller simma? Vi får se. Just nu ligger jag i alla fall på vardagsrumsgolvet och solar. Ett minus för denna lägenhet: ingen ballkong. Plus: Ett stort fönster som går att öppna och få in eftermiddagssolen.

Hoppas midsommarn varit bra för alla!
kläm

!!!!

Jag är förbannad och ledsen.
Som tur är läste jag nyss ett fantastiskt mail från älskade syster yster, som handlar om våra väntade resplaner. Så jag lugnar ner mig lite, men bara lite.

Innan det läste jag en artikel i Kanalen om en stackars tjej på 16 år som lidit av IBS (Irritable bowel syndrome) i fyra år, tills hon äntligen fick diagnos. Hon hade åkt fram och tillbaka till sjukhuset under dessa år med magsmärtor/diarré/förstoppning, mm. MEn eftersom proverna såg bra ut blev hon hemskickad med lite smärtstillande. Tillslut efter mycket tjat blev det remiss till barnmottagningen och hon fick en IBS diagnos.
Fick höra idag att en väns mamma sedan två år tillbaka haft smärta i vänster sida av magen, diarréer som ibland är blodiga, mm. In och ut från sjukhuset, men det ser bra ut på proverna, så det är nog inget. Mitt råd var att tjata på fler undersökningar, och föreslå att de skulle undersöka mer noga ifall det kunde vara Ulcerös colit.

HALLÅ!!!

Ska man behöva tjata sig till allt? Ska det inte vara fri sjukvård i det här landet? Kan alla lata läkare börja tänka utanför boxen och hjälpa de som är sjuka? Sluta kolla endast på proverna och kanske klämma på magen också? Eller kanske göra någon av de "jättebra" undersökningar som tydligen har kommit med åren? Är det för mycket begärt?
Men nej, det är nog för dyrt, vi väntar med det...

Ibland tror jag mer på privat sjukvård. En jag pratade med i våras fick mig att börja tro på det. Då måste läkarna börja ta hand om sina kunder bättre, annars går de till någon annan.
En läkare jag pratade med för ett tag sedan (inte min läkare) hade Alltid sin telefon med, ifall någon av hans patienter behövde akut rådgivning. Han var inte svensk. Svenska läkare slutar vara läkare efter att passet är slut.
Jag har aldrig fått ett direktnummer till någon av de doktorer jag har haft. Sist jag behövde hjälp mailade jag min sköterska som meddelade att doktorn var hemma med sjukt barn, men förhoppningsvis skulle komma in dagen efter och skulle höra av sig då.
Tack vare att det bara finns han på Sundsvallsjvla sjukhus så var det bara att köpa en bunt toapapper och vänta.

Tack vara vårdvalet i Västernorrland så börjar det dyka upp privata vårdcentraler nu, vi får se om det blir lite bättre på den fronten. För de måste ju vara rädd om sina patienter.

Man blir bortskämd av att må bra. Jag har mått prima i ungefär ett år. Det har varit underbart. Men man glömmer bort hur det är att inte kunna sova en hel natt utan att behöva springa upp på toaletten 10 ggr.
I natt vara jag bara upp 5 ggr, och känner mig nästan utsövd. Hela veckan har jag i stället för att cyklat till jobbet tagit bilen, så jag hinner hem på lunchen för att äta och vila i 20 min. Då har jag känt mig så pass pigg att jag kan göra ett ordentligt jobb.

Jag vet att mina föräldrar är oroliga att jag mår dåligt för allt flängande hit och dit. Självklart är det inte bra att inte kunna vila ut och ta det lugnt någon gång, men den här gången beror det otroligt mycket på medicinerna, tror jag. Kortison verkar vara den enda skitmedicin som biter på mig, och nu är jag nästan helt utan. Efter 10 år undrar nog kroppen vad som hände...
MEn jag försöker kompromissa med kroppen. Förra fredagen åkte jag hem tidigare på dagen så jag skulle slippa sitta på tåget långt in på kvällen.
Helgens karusellplaner med sötaste guddottern och co. förkortas till endast en natt borta och ett extra par byxor i väskan. Jag borde nog även plugga in var toaletterna finns i nöjesparken.

Och så var det en veckas tågluff om två veckor. I'm gonna make it! Det får väl ta tid, och ständigt span efter toaletter. Men jag är envis, det ska gå!

Nu känner jag mig lugnare.
Gonatt

Positivt

Igår var jag så dålig att jag inte vågade gå på jobbet. Kul att inte våga gå utanför lägenheten.. men men. Lyckades ändå ta mig 2,5 mil in till stan och tillbaka, eftersom byhålan jag bor i inte hade den medicinen jag absolut skulle ha.

Idag gick det bättre i alla fall. Ska försöka vara lite positiv, det sägs att man mår bra av det. Så idag gläds jag för:

- Jag har inte bajsat ner mig, trots att jag lämnat lägenheten och jobbat hela dagen.
- Jag fick mens, men ingen mensvärk. Najs!
- Jag har köpt en jätterolig present, som jag säkert kommer får ångra om några år framöver, mohaha

Lacrimosa, du underbara

Tåget susar norr ut!

Jag hittade en ny spännande bok som jag måste slå ett slag för, mest på grund av inlägget där jag skrev om Bridget Jones Diarré. Jag har själv inte läst den, men funderar på att inhandla den inför semestern. Det kommer bli en knaper sommar, men 97 kr måste jag lägga ut på den.

Huvudpersonen i boken har samma diagnos som jag har, men har gömt den för nära och kära i hela sitt liv. Tills hon börjar leva sitt liv på ett annat sätt.. (om jag förstod det hela rätt)

Länken till Lacrimosa, du underbara finns här

I måndags hade vi genom RMT en underbart bra föreläsning om Crohns sjukdom och Ulcerös colit. Föreläsaren lade upp föreläsningen på ungefär samma sätt som många andra föreläsningar med samma ämne som jag lyssnat på. Skillnaden den här gången är att jag nu förstod i princip allt. Även det som jag trodde jag förstått förut.
Det känder dessutom otroligt bra att så många ville bli medlemmar efteråt! Välkomna!

I don't like this

Jag hatar verkligen att känna den här osäkerheten.

Ursäkta ett deppigt inlägg, men så är det ibland.

Magen krånglar lite då och då nuförtiden, och jag vet aldrig när den slår till. Tack och lov är den fortfarande lugn på dagarna, och jag kan jobba som jag ska. Men på morgonen och kvällen vet jag aldrig var jag har den.
Det är inte jättekul att kliva upp tidigare bara för att jag kanske måste sitta på toaletten i en kvart. Igårkväll ville jag inte, trots det vackra vädret, gå utanför dörren ifall jag var tvungen att gå på toa. Så det blev en del överskottsenergi, och jag somnade inte för ens sent. Så idag har jag varit allmänt seg hela dagen.
Jag hoppades på att mat i magen skulle göra mig på bättre humör när jag kom hem, men inte. Efter en mulen och kylig dag började solen komma fram vid 18 tiden, och jag kände verkligen att jag ville ut!

Att gå ut och gå eller springa vågar jag inte. Det skulle nog gå, men var skulle jag ta vägen om jag blev nödig? Cykeln är det bästa jag har just nu. Jag vet inte om det är något psykiskt som lugnar mig och magen när jag vet att jag, någorlund, snabbt kan ta mig till en toalett om det behövs.
Så i kväll blev det en liten tur till den lilla, lilla grannbyn 4 km bort. Men prosiduren innan jag kom ut innehöll tre tolettbesök ifall jag kanske, kanske behövde.. (vilket jag inte gjorde)
Jag blev inte mycket piggare och gladare av turen, men kom i alla fall ut en sväng. Utan problem dessutom.

Jag vet att många har det mycket sämre än vad jag har det. Jag vet precis hur det är att absolut Inte kunna gå ut över huvud taget utan risk att bajsa ner sig. Jag hoppas att det inte går så långt den här gången

Men som den vise sa: Life is shit

Shit happens, live with it!

Unna?

Jag vet att jag skrivit om det här en gång innan. Men jag funderar fortfarande på det ibland.
Varför säger man att men "unnar sig" något, när saken man unnar sig för det mesta är skadligt för kroppen? Jag gissar på att när någon använder uttrycket "unna sig" handlar det i 9 fall av 10 om något drick eller ätbart, som förmodligen innehåller en hel del socker, alkohol eller annat..
Ska man unna sig något bra ska det väl vara tex en SPA vistelse, en skön sovmorgon eller umgås med någon man tycker om?

Jag sitter just nu på ett tåg som går norrut. Lite sur för att jag inte åkte några timmar tidigare så jag kunde dansa i kväll. Men vad är väl en dans på logen?
Efter att ha ätit upp salladen till middag på förra tåget och snyltat gratis rostbiff på basen kände jag mig nu lite småhungrig och passade på att ta mig en kopp te och en liten browniebit på tåget.
Eftersom jag varit så snäll och nyttig de senaste veckorna var min tanke att Jag var värd det, så jag unnar mig en bit.

Nästa tanke var: Pucko!

Det jag har gjort de senaste veckorna är att unna mig, eller i alla fall försökt unna mig, att må bra. På grund av en krånglande mage har jag försökt avstå så gott det går från godsaker (födelsedagstårtan räknas inte), avstått från alkohol, varit på SPA och ätit bra (när det varit möjligt)
Efter en väldigt mag-orolig helg var jag lite skeptisk hur denna praktikvecka skulle gå. Men det visade sig gå hur fint som helst. Jag antar att min mage mår bra av att kroppen är i ständig rörelse.

Okey, tillbaka till min browniebit. Jag kom i alla fall fram till att jag inte unnade mig den. Jag syndade.

Så jag tycker att du ska fundera igenom saken nästa gång du unnar dig någonting. Mår kroppen bra av det här? Ja, då unnar du dig säkert. Mår kroppen dåligt av det du är redo att utsätta den för, ja då syndar du.

Trevlig helg på er alla

Bajs på film?

Har haft en riktig myshelg med M och K. Very nice, trots dåligt väder.

Var iväg till de större köpcentren innan vi åkte till tåget vid 14-tiden. Vi gick runt ett tag och tittade, och käkade lunch.
Klantig som jag är glömde jag min medicin hemma. Jag har hittat en underbar medicin som lugnar ner magen extremt mycket. Just nu när jag sänker dosen av andra mediciner känns det ännu mer viktigt att ta denna livräddare. Jag börjar alltid dagen med två tabletter, sedan en vid lunch, en middag och en kväll. Då är det inga problem alls.
Men, denna låg alltså kvar hemma. Jag trodde att det skulle vara lugnt, eftersom jag tog de två första ganska sent på morgonen.

Men inte.. (Om det beror på för lite medicin eller för mycket godis under helgen vet jag inte)

Två toalettspringningar blev det på köpcentret. Lugnt på tågstationen. Sedan när jag shoppade mat på Lidl var det dags igen, och jag kände att det var otroligt långt hem. Ängeln i kassan lät mig låna toaletten utan problem. Lite pinsamt att hon var tvungen att stå och vänta på mig strax utanför, men ibland har nöden ingen lag.

Jag kom att tänka på en sak när jag väl kommit hem: På film när någon blir sjuk domineras sjukdomarna av cancer och allergier (rätta mig om jag har fel, jag har säkert glömt en massa sjukdomar) (jag räknar inte med sjukhusserier). Men hur många filmer är det där någon har problem med magen?
Jovisst, det finns ju de som häller laxeringsmedel i mat och dyl. men de räknar jag inte heller med.

Jag tror att det skulle vara bra med en komedi om någon som är mag-tarmsjuk. För, som jag sagt förut, man måste lära sig att skratta om skiten. Och jag tror att man kan skratta åt det mesta, för att samtidigt lära sig mer om det.
Så, låt mig presentera mitt blivande (?) projekt:

(OBS! manipulerad bild)

RSS 2.0