I helgen var det 10 mila. Av någon underlig anledning kändes det självklart att i alla fall gå och kolla. Dessutom skulle Lina komma ner och springa, så titta och heja var min plan. Lite springsugen blev jag dagarna innan, men det fanns inga vanliga öppna banor att ta, så jag struntade i det.
När jag gick dit på förmiddagen för att titta på ungdomsstarten mötte jag några från grannklubben, som tyckte att jag absolut skulle vara med i ett av deras lag! Om det var headhunting och jag petade någon i förstalaget, eller om det var ett i princip tomt lag med endast en löpare, där det skulle ha varit fem, får gissa på.
Det blev i alla fall till att springa andrasträckan på 7 (!!!) km. Som E sa: 7 km är aldrig 7 km. Sant, så sant.
Men först måste ju förstasträckan starta: (ursäkta kraftordet i början, en löpare i första eller andra ledet ramlar precis efter startskottet. Jag hoppas det gick bra för henne)


Och så blev det min tur att besöka skogen. Otroligt roligt, men sakta gick det. Kondisen är inte på topp, och jag var rädd att paja knänen som krånglat. Men det gick rätt bra ändå. Inga stora bommar och jag hittade tillbaka.
Men oj, vad seg jag blev i benen och kroppen resten av helgen!
På kvällen var det dags för herrarna att sätta på sig lamporna och stick ut i skogen:

En mycket rolig helg!