Jag hatar verkligen att känna den här osäkerheten.

Ursäkta ett deppigt inlägg, men så är det ibland.

Magen krånglar lite då och då nuförtiden, och jag vet aldrig när den slår till. Tack och lov är den fortfarande lugn på dagarna, och jag kan jobba som jag ska. Men på morgonen och kvällen vet jag aldrig var jag har den.
Det är inte jättekul att kliva upp tidigare bara för att jag kanske måste sitta på toaletten i en kvart. Igårkväll ville jag inte, trots det vackra vädret, gå utanför dörren ifall jag var tvungen att gå på toa. Så det blev en del överskottsenergi, och jag somnade inte för ens sent. Så idag har jag varit allmänt seg hela dagen.
Jag hoppades på att mat i magen skulle göra mig på bättre humör när jag kom hem, men inte. Efter en mulen och kylig dag började solen komma fram vid 18 tiden, och jag kände verkligen att jag ville ut!

Att gå ut och gå eller springa vågar jag inte. Det skulle nog gå, men var skulle jag ta vägen om jag blev nödig? Cykeln är det bästa jag har just nu. Jag vet inte om det är något psykiskt som lugnar mig och magen när jag vet att jag, någorlund, snabbt kan ta mig till en toalett om det behövs.
Så i kväll blev det en liten tur till den lilla, lilla grannbyn 4 km bort. Men prosiduren innan jag kom ut innehöll tre tolettbesök ifall jag kanske, kanske behövde.. (vilket jag inte gjorde)
Jag blev inte mycket piggare och gladare av turen, men kom i alla fall ut en sväng. Utan problem dessutom.

Jag vet att många har det mycket sämre än vad jag har det. Jag vet precis hur det är att absolut Inte kunna gå ut över huvud taget utan risk att bajsa ner sig. Jag hoppas att det inte går så långt den här gången

Men som den vise sa: Life is shit

Shit happens, live with it!